OPINION
Interpret
(Skrivet hösten 2024)
I min ateljé, den gamla skolsalen, skulle Kajsa och jag dansa till något. Jag råkade sätta på Slowfox, Blå Tågets sista LP från 70-talet. Den börjar så bra med Torkels ”Nya vantarna”. Men sedan kommer ”Makten och friheten”. Det var verkligen genant
- det är jag som sjunger!
Jag hade förträngt detta. Det måste vara den sämsta sångtext min vän Leif Nylen har skrivit. Kanske hade han precis gått någon studiecirkel i marxism, utan att ha hunnit smälta innehållet. Jag har inte sett det förut - bara sjungit strof efter strof, som vart och ett kanske är plausibla påståenden. Men sammanlagt är texten en plädering för ”proletariatets diktatur”, Lenins, Stalins och hela Sovjetunionens variant av kommunism. Som i våra dagar fortsätter med Putin (om man bortser från diktaturens marxistiska fikonlöv.)
Senare har jag funderat över en annan av Leifs ideologiskt motiverade texter. Jag sjunger ”Trollkarlens hatt” från ”Brustna hjärtans hotell”. Men det är en cabarévisa av en helt annan kvalitet. Trollkarlen, som kolporterar kapitalismen, leker med begreppen precis så sanningsenligt och elegant som textförfattaren själv, när han blandar bort korten. Det utopiska alternativet är bara förutsatt, men finns inte i verkligheten. Poff! Det är helt i visans anda: Sedan länge borttrollad.
Tore badar
(Skrivet hösten 2023)
Varför är alla så förvånade? Jag är inte särskilt intresserad, inte uppdaterad om Israel och mellanösterns konflikter. Palestinsk diplomati verkar ha varit splittrad och helt stillastående genom åren. Men jag minns mycket väl ”Ship to Gaza”, det symboliskt tydliga försöket att undsätta det inringade området. Detta pågick i åratal. ”Ship to Gaza” gjorde flera försök att bryta den israeliska blockaden, och försökte se till att förhållandena blev kända. Man talade om en humanitär katastrof, om svält och svårt traumatiserade barn som aldrig fick återhämta sig under fredliga förhållanden. Alla försök att nå Gaza hindrades av israeliska flottan. En av aktivisterna var Dror Feiler, vars kraftfulla saxofon jag kommer väl ihåg. Det sades att han tidigare varit elitsoldat i israeliska armén. Vid ett tillfälle blev nio båtpassagerare skjutna till döds av israeliska soldater. Och flera sårade. Det var statsterrorism. Varför är alla så förvånade?
Jag mindes beskedet att alla judar skulle utrymmas från Gaza. Dom fick inte bo där längre. Det var visst en överenskommelse med Hamas några år efter millennieskiftet, som firades på gatorna av den palestinska befolkningen. Det var egendomligt. Hur kunde dom fira detta? Kartan var rensad och fältet fritt för angrepp från luften. Dom skulle säkerligen bli bombade. Befolkningen borde demonstrerat för att behålla alla judar som fanns i Gaza. Det måste ju varit en oerhörd fördel i kontakterna med staten Israel.
Men vem behövde mitt besserwisseri? I flera år hade kritiska artiklar om israelisk politik anklagats för vara antisemitiska. Lars Hillersberg ansågs vara ”antisemit” för att hans elaka ritstift inte gjorde halt vid Moshe Dayan, Per Ahlmark och andra koryféer. Han kände sig fri att nypa till, varhelst han fann en skruvad idé.
Men så fungerar ju inte en eftertänksam och ansvarsfull person. Palestinakonflikten var uppenbarligen ett getingbo man inte skulle sticka ner handen i. Man måste vara oerhört påläst. Det var ingenting för mig..
Om Koranbränning
I den snåriga argumentationen för rätten att bränna koraner återkommer uttrycket ”sluttande plan” överallt. Det verkar som man föreställer sig att bara Sverige har kvar en lagstadgad yttrandefrihet, sedan även Danmark har förbjudit denna typ av demonstration. Idealistiska frihetskämpar klamrar sig fast på ett alltmer sluttande plan, medan alla andra länder redan ohjälpligt hamnat spat, kämpande mot ofrihetens och lögnens allt uppslukande virvelströmmar. ”Sluttande plan” verkar fylla ungefär samma roll som uttrycket ”proxykrig” för dom som försvarar den ryska invasionen i Ukraina. Det ser akademiskt och duktigt ut, samtidigt som det är totalt förvirrande.
Jag läste Niklas Rådströms artikel ”Är Rasmus Paludans bokbål verkligen värt att skydda?” som jag fann onödigt omständlig och juridisk. Han föreställer sig att Paludan ”- givits möjlighet att offentligt bränna en bok på grund av dess innehåll. Jag vet inte vad Koranen innehåller. Vet Rådström? I avsikt att förolämpa muslimer behöver väl Paludan inte veta mer om Koranen än att det anses vara en hädelse att bränna den. Paludan agerar i nån sorts nitiskt besserwisseri, men vad säger han?
Det är möjligt att han har berättat vad det handlar om, men det är inget som nått ut genom nyhetsrapporterna. Som alla religiösa urkunder är Koranen naturligtvis en intressant bok - inte bara för muslimer, utan för religionsforskare, historiker och andra. Den har förmodligen ett mångtydigt innehåll med ibland svårtolkade, eventuellt motsägelsefulla budskap.
Det är en av alla böcker jag inte tänker läsa. Som döpt, konfirmerad och medlem i svenska kyrkan kan jag bara hänvisa till Bibeln, som jag ibland har anledning att bläddra i. Många verkar förtjusta i gamla testamentet, där Gud mest framträder som en patriarkal despot, inte olik dagens auktoritära makthavare. Men i det nya testamentet är perspektivet annorlunda. Där möter vi Jesus som hånad, dömd, bespottad och upphängd på ett kors med spikar genom händerna. Det är svårt att tänka sig en värre eller mer förnedrad situation.
Ändå förvanskas hans bild. Jag har påtalat detta i kupletten ”Hälsa Gud” för att protestera mot vissa tendenser i kristenheten.
Terror mot civilbefolkningen.
I rysk TV har man talat om militärt våld som det enda argument ”väst” egentligen begriper.
Jag vet inte om storyn är helt sann, men när Hitlers Tyskland skulle förbereda invasionen av Storbritannien började man slå ut flyget genom att systematiskt bomba och förstöra alla flygfält. Det var nära att lyckas. England var hårt pressat. När inte många verksamma flygfält var kvar, kom någon (Churchill?) på den djärva idén med en bombraid direkt mot det avlägsna Berlin. Det lyckades. Några byggnader mitt i Berlin blev grus och aska. Hitler ska då ha blivit så förbannad att han ändrade strategi och beordrade terrorbombningar mot London och andra engelska kuststäder. Följden blev att stridsmoralen höjdes till en helt ny nivå bland civilbefolkningen, medan flygfälten kunde repareras och nya plan lyfta till landets försvar.
Ironiskt nog reagerade tyska befolkningen likadant under Englands och USAs terrorbombningar i krigets senare skede. Inte bara Hamburg och Berlin, utan många tyska städer blev svårt åtgångna. Den nyutnämnde rustningsministern, Hitlers favoritarkitekt Albert Speer, lyckades under denna tid höja produktionen av vapen, stridsvagnar och ammunition. Han var ett administrativt geni och hade många slavarbetande krigsfångar. Men utan civilbefolkningens benägna medverkan hade det inte fungerat.
För ett antal år sedan såg jag en dokumentär på TV där den effektive amerikanske försvarsministern Robert McNamara öppenhjärtligt berättade om det starka intryck han fick av den Vietnamesiska delegationen i förhandlingarna 1967. McNamara lyckades äntligen begripa att Vietnameserna förde ett kolonialt befrielsekrig, ett krig som USA inte skulle kunna vinna. Det var samma krig som Frankrike hade förlorat redan 1954 vid Dien Bien Phu. Vietnameserna var inte underställda Moskva, även om dom naturligtvis tacksamt tog mot dom vapen som erbjöds. Väl hemkommen försökte han informera president Johnson och andra representanter för USAs krigsledning om detta. Helt utan framgång. Det gick inte att frigöra det militärstrategiska tänkandet från den populära och visuellt oemotståndliga dominoteorin. (Som ju förutsatte en världskommunistisk sammansvärjning.) Efter mycket möda blev han tvungen att avgå för att inte göra saken värre. Att gå ut publikt var inte att tänka på. Det kunde provocera generalerna att börja treva efter atombomber.
Here we go again!
(Svar till Maria Schottenius i DN. 8/7 2013)
Nu är Maria Schottenius där. ”Varför har kulturvänstern alltid bekämpat den folkliga musiken?” är den retoriska rubriken. Och hon påstår att ABBA var ett avhånat och bespottat band, ”ett starkt hatobjekt för vänstern”.
Som bevis hänvisar hon till Ulf Dagebys parodiska figur ”Sillstryparen” som sjunger ut i ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.
Segraren skriver historien, men hur onyanserad får den bli? Jag var verksam på MNW och har aldrig hört någon yttra sig nedsättande om ABBAs musik. Vi levde bara under andra villkor, och ABBA fick i debatten representera den kommersiella musikindustrin när det gällde image, mode och marknadsföring.
ABBA var mycket framgångsrika redan från början. Det var ingen slump att dom fick representera Sverige i Eurovisionsfinalen. Dom var helt enkelt bra på det dom gjorde.
När ska den hatiska kampanjen mot ”kulturvänstern” och ”proggen” avslutas? Att det är en hatkampanj kan man se på alla guilt-by-association-resonemang. Någon i den skumma ”kulturvänstern” har framfört en åsikt och strax anses varje aktivist skyldig att stå för denna åsikt.
I en tidning som Musikens Makt framfördes olika åsikter så länge jag läste den. Och apropå folklig musik hade stora delar av den alternativa ”proggen” djupa rötter i folkmusikrörelsen. Jag skulle tro att t. ex. Benny Andersson känner till och respekterar detta.
PROGG-SVERIGES BRINNANDE HAT
Kära DN. Och Erik Helmerson denna gång. Hur länge ska det här hålla på? Hur många decennier? Nu är rubriken: ”Idag är det svårt att fatta vidden av progg-Sveriges brinnande hat mot Abba”.
Var befinner vi oss? I Donald Trumps efterföljd är väl inga generaliseringar för grova, bara man kan få osäkra ungdomar med på noterna. Och helst för evigt låsa in musikrörelsen i en skamvrå, att skämmas för sitt dumma gamla 70-tal, tillsammans med kriget i Vietnam.
Visst blev ABBA måltavlor för trångsynt kritik, i egenskap av tydliga, svenska representanter för den internationella musikindustrin. Det talades om ”kulturimperialism” och sådant. Ordet är ju fritt. Intresset för poplistor och ABBA var annars ganska svagt. Men jag har aldrig har hört någon musiker uttala sig nedsättande om ABBAs inspelningar. Besökare hemkomna från Cuba kunde berätta att folk där gärna vädrade sin entusiasm över ABBA inför turisterna från Sverige. ABBA segrade! Och dom var barnens favoriter. Det är enormt fina poplåtar, med ett grandiost studioarbete.
Men förtalet av ”proggen” ska visst aldrig ta slut. Och det börjar tidigt. ABBAs branschkunnige manager Stickan Andersson spred ryktet att MNW drevs av ”kommunistiska pengar”. Undertecknad kunde i ett avgörande skede i början av 70-talet låna ut pengar till att lösa MNWs skulder, och bidra till en omvandling av bolaget till föreningsägt. Därefter gick MNWs affärer utmärkt under minst hela 70-talet. Några ”kommunistiska pengar” var inte inblandade.
I dagarna har det varit release på boken ”Kjell Westling & musiken” med många upplysande texter om en bestående gärning inom ”proggens” domäner. Och även release på min egen ”Åtskilliga låtar av Tore Berger” där jag förutom melodinotation och sångtexter har skrivit kommentarer till varje enskild låt.
Musikrörelsen på 70-talet var enastående. Aldrig tidigare har en sådan expansion av mångfald och skapande kommit fram på musikfester, skivor och konserter. Aldrig senare heller. Det var en frihetstid. Eller kanske frigörelsetid. Men det finns ju intressen som vill förringa detta
Naturligtvis pågick en livlig debatt, inte minst i tidningen Musikens Makt. Som det måste vara, om man har demokratiska ideal. /Tore Berger
Hej Erik! Jag skickade medföljande till dig för några veckor sedan, och även till DN.kultur. Som alltid är jag beredd att bli refuserad, kanske med hänvisning till att jag refererar till min egen nyutgivna sångbok. Det är jag beredd att stryka om det behövs. (Den borde istället recenseras.) Men det vore fint bara att få veta om du läst mitt inlägg. Min vän Torkel, som jobbat på DN som redaktör, är också förvånad över bristen på svar. /Tore
Hej Tore! Som jag minns det skickade du bara ett ensamt worddokument, utan vare sig hälsningsfraser eller förklaring till vad det hela handlade om. Vi är beordrade att vara mycket försiktiga med att klicka på okända länkar, så ett tips framöver är att brodera ut dina utskick en aning och inte minst presentera dig ordentligt. (Delge om du har lust din vän Torkel denna förklaring.)
Men nu har jag läst. Spontana kommentarer: ”Hur länge..?” Ja, texten var inte i första hand riktad till dina eller mina generationskamrater utan till dem som inte var med när det begav sig. Det är alltså händelser nästan 50 år tillbaka i tiden vi talar om. I dag, i en annan och roligare tid, måste Musikrörelsens syn på Abba framstå som när vi läser om bysantinska ikonoklaster. Och sådant är ju intressant. Jag läste alltså vad som skrevs om Abba i DN mellan cirka 1975 och 1980. Plus att jag själv var med och minns hur det lät. Jag tänker att hållningen ”proggen hatade inte alls Abba” bara är fånig, det är ett av Musiksveriges bäst belagda hatförhållanden. Säg i så fall hellre ”jo, proggen hatade till stor del Abba, det var såhär i efterhand rätt fånigt av oss, nu vet vi bättre”. Inget fel i att ändra sig, tvärtom, det har jag själv gjort inte minst om proggmusik. Röda bönor var genier! Vänlig hälsning /Erik
Här ger jag upp. Röda bönor gjorde en intressant platta, men var inte ”genier”. Hur ska man slå argumentet ”vad som skrevs om Abba i DN. mellan cirka 1975 och 1980”. Blå Tåget hade lagt ner, men jag var fortfarande aktiv i musikrörelsen. Vad som skrevs var nog mest invändningar mot den kommersiella schlagerbransch som Abba representerade. Och hur denna bransch helt dominerade utbudet i Sveriges Radio (som hukade under alltmer aggressiva beskyllningar om ”vänstervridning”). Men ”hat”? Det fanns en övertro på vad kulturpolitik, folklig opinion och demokratisk socialism kunde åstadkomma. SR och SvT var inte intresserade. Idag sitter vi med ”Mello” upp till halsen.
En ”upphovsrättsskyddad” symbol
Nu har patent- och marknadsöverdomstolen slagit fast att Aron Flam får förvanska och driva med Bertil Almqvists symboliska figur. Jag tycker detta är obegripligt och inser att upphovsrätten blivit betydelselös för oss bildkonstnärer. Man kan helt legalt få sina verk omvandlade i motsatt riktning än den avsedda. Konstnären riskerar därmed bli nedsolkad för all framtid, som om förvanskaren bara förtydligat ett i bilden redan nedlagt budskap. Särskilt tråkigt att en ansedd journalist som Per Svensson inte förstår denna konsekvens. Vad har han för historiesyn? Jag hoppas åklagaren orkar föra saken till nästa instans.
Här är min insändare, refuserad av DN.
När en svensk tiger
Nu sprider sig ett mörker. Verkshöjd når man hur lätt som helst genom att bara ändra lite på en slagkraftig och välkänt symbolisk bild från andra världskrigets beredskap - ”En svensk tiger”. Den behöver bara förses med ett hakkors och höja tassen till en hitlerhälsning så blir det parodi. Eller om det nu ska vara satir.
Men en svensk tiger är redan en satirisk bild, en humoristisk vits över den politiska avgrund i vilket landet Sverige befinner sig sedan Danmark och Norge är ockuperade och Finland slår tillbaka mot Sovjetunionen i samverkan med Hitlers Tyskland.
Per Albin Hansson har initierat en nationell samlingsregering med alla riksdagens partier utom kommunisterna. Hans politik är helt inriktad på att hålla Sverige utanför kriget. Eller snarare: hålla kriget utanför Sveriges gränser. Per Albin är skåning och vet av egen bister erfarenhet vilka motsättningar som ryms inom befolkningen. Visst - inget nazistiskt parti i riksdagen, men Tyskland är det stora kulturlandet och tyska det viktigaste utländska språket i skolan.
Kriget är nu vardag. Inom delar av officerskåren finns en professionell uppskattning av Wehrmacht och en viss förståelse för den nazistiska nyordningen av Europa. Ett ockuperat Sverige skulle bli något fruktansvärt, inte minst för den socialdemokratiska rörelsen. Att undvika en tysk invasion och behålla inhemsk handlingsfrihet är i detta läge den enda form av motstånd som är politiskt möjlig. Det gäller att skapa en beredskapsanda för svensk nationell självständighet.
Bertil Almqvists ikoniska bild är genial. Med ett humoristiskt grepp byter han ut det heraldiska lejonet mot en illslug tiger, som förenar det svenska folket i ett passivt motstånd mot den hotande stormakten: ”En svensk tiger med vad som rör försvaret.” Alla kan göra en insats!
Uppmaningen har en mobiliserande syftning. Per Albin och samlingsregeringen ville motverka det hitlertyska inflytande som var uppenbart inom många sektorer av samhället. Bertil Almqvist var en svensk patriot. Och Per Albin Hansson en statsman och konsekvent kämpande demokrat som försökte hålla vad han lovade.
Folkhälsomyndigheten
Tegnellgnället visar på en egendomlig mentalitet - hur en offentlig person får ta emot och bli projektionsyta för privata känslor av vanmakt och osäkerhet. Genom sin yrkesroll blir han på något sätt ansvarig för sakerna tillstånd, oavsett vad han egentligen har sagt eller kunnat göra. På presskonferenser blir han ansatt för minsta språkliga uttryck, som kan tolkas som att han inte till fullo förstår vilka svårigheter och lidanden vanliga människor möter. Jag tycker han är mycket korrekt, vänlig och tålmodig i sina framträdanden.
Det blir inte bättre av hur många plötsliga smittskyddsexperter tycks tro att det finns en färdig manual, lika för alla länder och situationer, som man bara behöver sätta i verket för att stoppa spridningen.
Apropå dygnsrytm
Engelbrektskolan provar att låta ungdomarna börja en timme senare, skrev Lisa Magnusson i DN under rubriken ”Borås är himmelriket på jorden - åtminstone för tonåringar”. Det utfaller ”fint som snus”. Ett litet tips: Denna effekt uppstår helt naturligt om vi bara upphör med den artificiella ”sommartid” som EU plågar sina invånare med.
Under mina tio år i skolan (1945 - 55) hörde jag aldrig talas om någon elev som inte kunde sova. Vi cyklade till skolan eller sprang till stationen. Vi klättrade i berg och spelade brännboll på våren tills det blev mörkt. Tjejer hoppade hage och hopprep. På vintern åkte vi kälke, skidor och skridskor. I skolan hade vi gymnastiktimmar och särskilda idrottsdagar. Man slog sig ibland, men sov hela natten.