MINNESKONST

var min andra utställning på Galleri Nordostpassagen vid Djurgårdsstaden. Målningar med ursprung från 50- och 60-talen tillsammans med några aktuella ”Målade ord” (som utställningarna 2020 - 21 med visuella yttranden på Nordostpassagens sommarpaviljong i Trosa kom att heta. Med konserter i trädgården) MINNESKONST hade vernissage lördagen den 13 maj 2023 och finissage söndagen den 28 maj, min 85-årsdag. Efteråt gick vi på Blå Porten.

Minneskonst 1

I somras på Ornö passade jag på att hämta hem tavlan som i boken MENING OCH MINNEN fått heta ”À la prima”. Jag lyfter bort den lite plufsiga profilramen som den haft sedan den donerats till mina föräldrar julen 1956. Det var min andra höst och tredje termin på Konstindustriella Dagskolan. Det kändes bra att gå där, efter den realexamen jag tvingats ta när jag straffat ut mig från latinlinjen. En möjligare värld öppnade sig. Min vän Leif Nylén gick då i Norra Latin, som låg intill Drottninggatan en bit från Mäster Samuelsgatan. Vi träffades och fikade på Drott eller gick konstronder på gallerierna i stan.

Den schemalagda undervisningen tillät egna initiativ i vår stora målarsal högst upp i byggnaden. Vi fick olika uppgifter, fäste spännpapper på väggarna och blandade pigment till tempera eller enkla limfärger. Jag blev fascinerad av differensen mellan engelsk rött och caput mortuum. Men olja på duk var det vanliga. I mitt pojkrum på vinden hade jag länge hållit på med Beckers Normalfärger. (Approved by Simon Sörman, som det stod på tuberna.) Bildkonst var inte längre beroende av motiv från verkligheten. Det kunde vara genomtänkt dekoration, exempelvis skisser till offentliga miljöer. Eller skapas direkt på duken i en omedelbar akt av koncentration. Jag hade övergivit surrealismen.

Inte desto mindre hade vi krokiteckning och även konventionellt modellmåleri ibland. (Att skildra människokroppen har genom alla tider varit en av bildkonstens viktigaste uppgifter.)

Hursomhelst fick jag för mig att göra en uppställning i motljuset på fönsterbrädet till det höga ateljéfönstret. Bara för att pröva. Det råkade bli en blank kaffekanna, en liten flaska terpentin och en enkel kaffekopp. Tja - det gick ju bra! Och ganska omgående. Det finns också ett snabbt försök med en limpanna och vinflaska på ett målarbord. Inte lika engagerat. Jag måste ha tröttnat på sådant måleri. Jag hade övat min blick.

Men nyckeln var oljefärgen. Jag kunde dom olika tubernas särskilda konsistens och egenskaper. Titan-, zink- eller giftigt kremservitt. Ivory eller lampsvart. Rätt penslar. Den exakta mängden balsamterpentin. Övning ger färdighet. Á la prima - direktmåleri. Jag var på topp!

Det kommer aldrig tillbaka.

Terpentindoften måste varit berusande i mitt rum på vinden. Jag rökte också pipa till min pappas besvikelse. (Men han blev alltmer lågmäld - en skugga av sitt forna jag. Det pågick en äktenskaplig kris. Jag kunde höra deras malande röster genom golvet i mitt rum.)

Han blandar färgerna direkt på duken
En doft av terpentin har skapat atmosfär
Med kratsad tobak ner i färgen struken
- den dyra känslan av ”la belle materiere”

Vår föreståndare Borgström gillade mig. Jag fick små konstböcker som premium vid vårterminernas slut.”Bissière” första året och ”La jeune école de paris” andra året, när jag åkte in i lumpen. Till skillnad mot mina yngre systrar kunde jag inte franska, så jag fick nöja mig med dom små färgbilderna. Borgström hade identifierat min inriktning, och framtiden såg ljus ut för den abstrakt dekorativa konsten. Det var 50-tal. Flygande tunnor korsade himlen. Jag skulle kunna försörja mig.

Det verkade ändå lite för enkelt - i den lilla konstboken ”La jeune école de paris” var det inte många som lämnade den trygga kompositionen av jämnt spridda formationer. Bara en bild per man. (Det var nog mest män.) Visserligen spirituella, men sedan? Djupet fick man inte syn på. Det är svårt med små färgreproduktioner.

Nicolas de Staël var inte med, men hans bilder hade skymtat i vissa konstmagasin. Liksom Torsten Renqvist väckte han en kvardröjande förundran. Renqvists måleri betydde något i verkligheten på utställningar i Stockholm. Efter värnplikten sökte jag till Valand, där Renqvist var föreståndare. Men när jag började hösten 1958 skulle han sluta. Jag minns svagt en handbollsmatch som han ordnade mellan avgående och fortsatta elever. Jag fick bollen rätt i ansiktet och fick omtöcknad sätta mig vid sidan av.

Minneskonst 2

Jag jobbar alltid lite improviserat, liksom på känn. Vill inte veta exakt vad jag ska göra, inte vara slav under ett mästrande överjag. Men MENING OCH MINNEN är en ambitiös produktion. Det blev ett urval målningar i reproduktion, femton från 50-talet och åtta från senare decennier. Ungefär desamma som hamnade på min hemsida. I sista minuten tillkom ”Sunset cruising” för att få in mer av 50-talet bland låtarna. Kanske inte så välbetänkt att placera denna skämtvisa före den tungt självbiografiska ”Grabbarna från söder”.

En beställning kan vara avgörande. ”Språkresan” skrevs 1998 till ett radioprogram som hette ”Sena vanor”. Man skulle berätta om något och blanda upp med musikstycken. Från denna språkresa sommaren 1955 hade jag ihållande minnen som behövde räddas undan glömskan. Kanske kunde jag skriva ner, och därmed binda ihop dom till en sammanhängande berättelse? Det var nog i sista minuten.

Till uppläsningen spelar jag Muggsy Spanier och annan revivaljazz mellan styckena. Som avslutning, efter dom danska slätterna, fungerar min insjungning av Heidenstams dikt ”Paradisets timma” (tonsatt av Evert Taube). Tyvärr sändes inte programmet den avsedda kvällen - det krockade med valdebatten. Jag fick nöja mig med reprisen på valdagens morgon. Och färre lyssnare.

Två av dom tre konstnärer jag stötte ihop med på hemresan är lätta att identifiera. Tore Ahnoffs italienska taktegel och Knut Irwes berg & dalbana kan man inte ta miste på. Men vem var den tredje?

Tore Ahnoff tillsattes som rektor på Valand hösten 1961. (Han fick städa upp efter tre år med den olycklige Poul Ekelund.) Jag kan undra om Ahnoff någonsin kände igen mig från tågkupén i Hamburg 1955. Vi pratade aldrig om det.

Minneskonst 3

Tillbaka i Stockholm hösten 1964 fick jag först bädda soffan i vardagsrummet hos min mamma på Kungstensgatan. En svartmäklare hade kontor i huset, men det gick flera månader innan jag lyckades köpa en etta i Råsunda med ett smalt kök och ganska stort sovrum. Innanför dörren ställde jag staffli och målarbord vid sidan om fönstret och lade en madrass längst bort på golvet. I september 1965 skulle jag ha min debututställning på Lilla Galleriet vid Brunkebergstorg. Jag hade väl en del ”färdiga” målningar från Bollebygd, men skilsmässan hade blivit ett stort uppehåll i min verksamhet. Jag märkte snart att oljefärg och terpentin inte var riktigt bra i ett sovrum. Man sov visserligen gott, men vaknade däven. Doften gjorde nog också ett tveksamt intryck på eventuella besökare.

På Valand hade en föreläsande försäljare gjort intryck med att introducera Rowneys acrylfärger för konstnärer. Jag beslöt att gå över till acryl och räknade ut att sådana färger egentligen inte behövde preparerad målarduk. Limning och grundering är ju till för att isolera linneväven från den långsamt frätande linoljan. Men snabbtorkande acrylmedium var ju lim och färg på samma gång! Jag beställde några färdigspända dukar för att kunna gå direkt på linneväven som grundläggande imprimitur. Det luktade inte, men krävde ett mer eftertänksamt arbetssätt - en sorts ”action painting” i ultrarapid för den kontemplation som var mitt syfte.

Minneskonst 4

En handlingsförlamad period blev jag tvungen att grubbla över min identitet. Jag hade tappat orienteringen. Fast mycket blev gjort var det inget som räknades som arbete, ens av mig själv. Till slut letade jag rätt på en psykolog och gick nångång veckan. Jag betalade, satt i en fåtölj - om jag minns rätt - och pratade med en anonymt lågmäld kvinna som satt vid fönstret i det enkelt inredda rummet. Jag har lätt för att uthärda tristess, tänkte att tråkigheten ingår i terapin. Att jag måste undan från mitt alltför högspända liv. Det var väl meningen att en vändpunkt plötsligt skulle kunna uppstå.

När jag slutligen insåg att inget skulle hända, vädjade hon att vi måste ha minst två ytterligare möten för att avsluta på ett riktigt sätt. Det verkade rimligt. Det var enklast att hon fick som hon ville. Tiden drogs obönhörligen ut till en allra sista gång. Det var dags att ta farväl. Då for det ur henne att hon blivit kär i mig! Det lät nästan som en förebråelse, en undsluppen klagan. Förvirrad smet jag klumpigt ut genom dörren i en underlig känsla av att ha undkommit en stor fara.

Det är kanske typiskt att jag inte kan säga vilket år detta pågick. Men senare kom jag i kontakt med en psykiater som hade en hypnotisk metod att låta mig återse speciella platser och känsligt följa med i bildflödet. Det hade en förlösande effekt. Jag blev tvungen att genom olika skeden i livet skapa förbindelser till mig själv, att liksom rita en sammanhängande båge från födelse till dagens datum. Att bildlikt ta mig samman.

Kanske var det då jag återupptäckte förrådet av ofärdiga och havererade målningar. Det fanns anledning att försöka fullfölja en del efterlämnade arbeten. Även om det kunde vara svårt att förstå den ursprungliga avsikten.

1976 kom ”Mitt hjärtas melodi” - min första solo-LP. Året därpå, ett decennium efter min stora galleriturné, hade jag en utställning av fullföljda målningar på Galleri Doktor Glas (som då låg på Kungsträdgårdens östra sida).

Det kunde verka som jag bara hade fortsatt från den punkt där jag lämnade i slutet av 60-talet. Men det trodde jag väl inte? Jag letar fram det tryckta kortet från denna bortglömda utställning och läser den långa och rannsakande, för att inte säga självupptagna, katalogtexten.

Jisses, vilket fynd! Den bekräftar allt vad jag skrivit. Identitetskrisen. Och den bortvända upptagenhet som kommer därav. Tydligen något återkommande i mitt liv.

Minneskonst 5

Nyligen fick jag ”Det konstnärliga språket” med posten. En fin liten essaybok där den nu 92-åriga Gert Z Nordström refererar till tiden med Torsten Renqvist på Valands målarskola. 1968 blev Gert Z föreståndare för Teckningslärarinstitutet på Konstfack. Han har gjort många böcker i bildpedagogik och samarbetade periodvis med Leif Nylén. I boken ”Konst Bilder Pedagogik” berättar han bland annat om Renqvist som lärare, men uppger felaktigt att jag började på Valand först året efter Renqvist slutat där. Under rubriken ”Två självporträtt” i samma bok skriver han en analys av texten till ”En Mr. Walker” parallellt med ett självporträtt av Edward Munch.

Det måste varit sent på hösten 1966 som jag första gången hälsade på Torsten Renqvist i Kummelnäs. Vi satt i köket. Det var ett receptivt ögonblick. Renqvist är det närmaste undertecknad har kommit en ”mentor”. Men när jag började på Valand hösten 58 hade han just slutat. Tråkigt nog. I fortsättningen fick alla elever hålla tillgodo med en undflyende dansk landskapsmålare. Men nu, åtta år senare, träffade jag Renqvist för första gången på riktigt. Han var en strålande värd som gärna pratade om sina arbeten, såväl som privata förhållanden. Plötsligt kom han in på sin senaste offentliga utsmyckning, den nyligen avslutade ”Museum för kryptisk biologi” på ett försäkringskontor i Farsta. Ingen hade velat skriva om den. Den hade invigts i tysthet, helt utan massmedial uppmärksamhet. Jag såg min chans. Detta var en uppgift för mig! Jag hade ju sett alla Renqvists utställningar i Stockholm sedan början av 50-talet. Ganska snart, kanske redan dagen därpå, reste jag ut till Farsta och besiktade verket. I Konstrevy nr, 2 1967 blev artikeln publicerad, samma nummer där Leif Nylén hade en artikel om mig, Torkel Rasmusson skriver om Dick Bengtsson, Torsten Ekbom om Mats G. Bengtsson, Thomas Tidholm om Ola Billgren, Staffan Cullberg om Jan Håfström och mycket annat. Ett späckat nummer kan man säga. Och omslaget visade sig vara en utfallande detalj ur ”Museum för kryptisk biologi”, Renqvists fris på Folksams försäkringskontor. Detta var strax innan Renqvist växlade om sin verksamhet och nästan helt och hållet blev skulptör.

I vinjettbilden på min Fb-sida sitter Torsten och jag i hans ateljé och pratar, helt ovetande om att vi fotograferas av Kajsa från utsidan. Det måste varit hösten 1982 som vi tog färjan över Oxdjupet från Rindö till Värmdö för att åka och hälsa på.

Vindrutetorkarna och en chockskadad mus

Jag stödde mig på farsans gamla bambukäpp när jag gick omkring på tomten. På garageplan var en ljusbrun fläck - kanske ett större, hoprullat blad? Jag tittade en gång till. Vad var det för något? Måste peta med käppen - det var ju en mus som satt där, fullkomligt lamslagen! Ganska stor var den faktiskt, lite gulaktig. Ovanlig färg. Den makade bara på sig några decimeter.

Inne i garaget finns en musfälla som varit effektiv nu på höstkanten. En fyra - fem stycken har legat med krossad nacke. Men senaste gångerna hade den bara slagit igen, utan att att någon mus hade fastnat.

Minnet av hur bilens vindrutetorkare upphörde fungera sitter djupt. Först var det att spolningen inte fungerade. Och torkarna rörde sig tveksamt. Vi tittade efter. Det visade sig att dom genomskinliga plaströren till vindrutespolningen var avbitna. Det måste varit möss som hade härjat under motorhuven. På märkesverkstan ersattes plaströren i samband med övrig service.

Jag bor på landet, men behöver inte ut och köra så ofta. Under pandemin kunde vi proviantera för tio dagar ibland. Det dröjde länge innan vindrutetorkarna behövdes igen. Men då hade dom definitivt klappat ihop - rörde sig till mitten av synfältet, stannade och darrade. Det var ytterst obehagligt. Man behöver se klart i dagens trafik, med mötande traktorer och Kalle Bråttom kommande bakifrån. Trots att man ligger över fartgränsen.

Vad hade hänt? Ja, hela mekaniken var paj - det sofistikerade maskineri som driver vindrutetorkarna. Det var liksom ett paket närmast vindrutan, under huven. Tyvärr hade verkstan inga begagnade sådana till hands. Jag måste beställa ett nytt för över femtusen kronor. Det var svårsmält. Fanns inget begagnat? Men varför kunde man inte bara laga det befintliga maskineriet? Torkarna rörde ju på sig, fast dom stannade i mitten.

Jag bad att få tänka på saken. Råttor hade alltså bitit av vattenslangen. (Det blir lätt att man kallar åkermössen för ”råttor”.) Hur kunde det inverka? Vattnet förstås! Den trådfina mekaniken måste ha rostat igen av allt vatten som runnit ut. Kunde man inte smörja upp alltsammans? Jag beslöt höra med Olle (fingerat namn), som brukar hjälpa mig byta vinterdäck. Han är pensionerad, men driver en liten bilverkstad en bit härifrån. Det gick bra. Dagen därpå skulle han titta på det.

För att göra en lång historia kort. Teoretiskt var det rätt analys. Olle smörjde en åtkomlig nyckelpunkt och hoppades att det skulle hjälpa. Det gick några dagar, men vindrutetorkarna fortsatte att darra i synfältet. Ingenting hände. Efter en tid hörde Olle av sig igen. Han hade lyckats kontakta en verklig expert. Om jag kom in med bilen nästa eftermiddag, så skulle saken vara fixad.

Fantastiskt! Det var med spänning vi svängde in på Olles gård och passade in bilen i verkstadslyftet. Kajsa och jag kunde lugnt gå och äta lunch en bit därifrån. Han skulle ringa. Det gick på två timmar och kostade tolvhundra kronor

Vi är beroende av bilen här på landet. Så när invasionen av möss som vanligt åter började på höstkanten och vi satte ut fällor av olika slag, var jag noga med att även ha en fälla i garaget. Och nu stod jag här på garageplan med en chockskadad åkermus som borde vara avlivad. Bambukäppen var kanske inte rätt verktyg. Inne i garaget fanns andra grejer. Jag gick och hämtade den lilla yxan som hänger där. Inte kul - men jag vill ha en trafiksäker bil. Och siktade noga.

Även när man hugger ved med en klyvyxa är det svårt att sikta exakt. Detta var en liten handyxa ner mot marken, där musen tyvärr inte omedelbart fick den rätt i nacken, utan slumpmässigt delades i bitar. Inte roligt, som sagt. Men möss är möss, försökte jag intala mig. Dom vanliga fällorna bjuder många gånger på mer utdragna lidanden.

Jag hämtade en skyffel och slängde resterna bland nässlorna på andra sidan vägen.

Det var bara rullande teater. Året var kanske 1943. Det såg ruskigt ut. Jag hade fått följa med mamma med spårvagnen in till stan. I sista minuten hann vi klättra upp på den där bergssidan för att se en lång rad besynnerliga.vagnar passera nedanför på gatan. På flaket av en lastbil var en jättestor köttkvarn monterad. Den vevades av en gubbe med en stor vev, medan andra ovanifrån knuffade ner människor i kvarnen. En rödaktig massa hade vällt ut på flaket. Jag förstod genast budskapet där jag stod med mamma och tittade ner på gatan. Kriget var en köttkvarn som malde människor. Det gjorde ett bestående intryck.

Svar om självporträtt

Jag har sovit gott! Men ett självporträtt nu? Det räcker med spegeln. Jag rakar mig varje morgon. Det är enklast så. I slutet på 60-talet hade jag välansat skägg och mustascher. Kajsa förbjuder allt sådant, så jag slipper i stort sett fundera på mitt utseende.

Några gånger har jag prövat göra självporträtt. Men det stupar på spegelbilden. Vänster är höger. Mitt ena öga sitter högre än det andra. Det är något tillsynes ologiskt med spegelbilden - vågrätt är den inte att lita på. Men man kan inte bli upp och ner!

Ett arrangemang med fyra speglar kanske skulle göra susen. Men det kräver ytterligt noga inpassade speglar i ett rum med perfekt belysning. Jag har försökt att arrangera med två speglar, men det blir då en besynnerligt sneglande profil. Sådana exempel ser man ibland - ett hänger på Konstnärsklubben. (Förmätet namn på en gammal herrklubb. Jag stödjer alla förslag om namnbyte.)

På Valand fick vi pröva på grafiska tekniker. Den blanka kopparplåten är ju en spegel i sig själv! Jag försökte en gång fånga mitt ansiktes konturer med torrnål direkt i plåten. Då blir ju bilden garanterat rättvänd när man trycker den! Men jag tror plåten var för liten. Det var inget för nybörjare.

Återstår att måla efter fotografi. En gång fick jag ett erbjudande om att betala en rörmokare med ett porträtt av hans barnbarn. Det var en intressant uppgift. Han kom med ett tiotal fotografier - ett som var användbart. Söta småflickor är verkligen lika varandra. Porträttlikhet ligger inte så mycket i anletsdrag som i ansiktets proportioner. Det var besvärligt, men beställaren blev nöjd.

Det borde väl finnas ett självporträtt för eftervärlden? Häromåret bad jag Kenny (som gått på Valands fotolinje) om ett uppförstorat porträttfoto för detta ändamål. Men vad hjälpte det? Jag mätte och målade och mätte igen. Men kom aldrig i närheten av ett godtagbart resultat.