Blå Tåget

SBlå tåget Frv: Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Urban Yman, Mats G. Bengtsson, Tore Berger

Medlemmar i Gunder Hägg/Blå Tåget

Tore Berger, Mats G. Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Kjell Westling, Urban Yman. Göran von Matérn var verksam till och med Tigerkaka Roland Keijser hörs på Tigerkaka, Vargatider, Glassfabriken och även i några Ramonalåtar på Brustna Hjärtans Hotell. Carl Johan De Geer finns med från och med Vargatider. Han medverkar på revivalkoncerterna och livealbumet Blå Tåget på Fågel Blå och även lite på Moderna Material.

SBlå tåget Frv: Carl Johan de Geer, Urban Yman, Tore Berger, Torkel Rassmusson, Kjell Westling, Mats G. Bengtsson, Leif Nylén
SBlå tågetSBlå tågetriffifi

Blå Tågets sista spelningar

riffifi

Om Staten och kapitalet

(Intern debatt i Blå Tåget, skrivet – 99, efter att Staten och kapitalet varit den ständigt efterfrågade låten under det sena 90-talet. Även låtar som Kalla kriget och På väg till koppargruvan begärdes någon gång. Det kändes inte som någon verklig kontakt med publiken. Jag tyckte Blå Tåget blev en nostalgimaskin som i första hand tvingades uppfylla kraven från en påstridig minoritet. Jag ville hellre bana väg för nyskrivna låtar och mer okänt material. Vi hade ju bara enstaka spelningar. Till slut föreslog jag att vi skulle ta bort Staten och kapitalet från spellistan. Men tendensen var svår att göra något åt – mitt inlägg fick ingen större verkan)

Blå Tågets framträdanden bygger på en slags hederlighet. Vi kanske inte repeterar så mycket, men vi är autentiska Vi spelar vad vi vill och går ingens ärenden. Vi har integritet. Det är klart att Staten och kapitalet kräver en sorts reservation, citationstecken, en markering av nostalgi. Berättelsen – om Statens och Kapitalets väloljade samarbete och allt förtryckande maktmonopol – är helt enkelt inte sann. Och inte längre på väg att bli sann. Idag har Staten – den demokratiskt legitima – tappat mark i förhållande till det alltmer internationella kapitalet, och försöker få tillbaka ett demokratiskt initiativ via EU och andra internationella nivåer. Jag önskar att Staten lyckas med detta, och ser med gillande på den sorts antitrustlagar som exempelvis förhindrade Volvo att köpa Skania. Vissa verser kan verka närmast utopiska i sin kärva funktionalism: spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla / agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla.

Men dagens skola hankar sig fram utan riktning, studievalen lär vara lika klassbundna som förr, och inga effektiva testprogram låter begåvningsreserven träda fram. Det är verkligen ett solitt samhålle som framträder: Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer / och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper… Ja, vem begriper alla krångliga skatteskalor och luddiga demokratiska kompromisser? Många av dagens kverulanter och politikerföraktare skulle nöjda tystna om en suverän ledare tog över. Diktaturens dekret är lätta att begripa… Eller vad är alternativet? Vad händer när Staten och Kapitalet upphör att samarbeta? Naturligtvis inbördeskrig. Men knappast i förstånd av klasskamp och social revolution, utan av samma typ som när Jugoslavien föll samman. Fritt fram för lokala demagoger, inskränkt nationalism, etnisk rensning, hat och terror. Hat är ju en starkt enande känsla, en verklig gruppvärmare. Tillsammans hatar vi dom feta nackarna, den institutionella makten, förtrycket som sådant! Det är betryggande abstrakt. Men har inte Göran Persson och, säg Stenbeck, misstänkt feta nackar?

Några kommentarer i sångboken

Svärje glömdes bort i den första sångboken, kanske därför att vi aldrig spelade den live. En gång översatte vi den till tyska, som vi sjöng unisont med den svenska texten. Ett arrangemang av melodin finns på Tore Bergers LP Äntligen ensam igen, där namnet fick sin informella stavning.

Enbomvisan. Se Gustav Johansson: Säpometoder, tjallare och mytomaner.

Enbomvisan - Tore Berger

Kalla kriget David Horowitz analys av det kalla krigets historia Från Jalta till Vietnam är utgångspunkt för denna pedagogiska krönika på rim.

Blå Tåget - Kalla kriget
""

En höstbild är ljusröd -, som det låter på plattan, ändrad till ljusklädd gestalt. Anledningen är att den koloristiska accenten inte stämmer. Det är och förblir en text i gråskala, som polaroidbilder.

Östersjövalsen. Valsmelodin var lockande att återanvända. Med texten renoverad spelades den åter in på Moderna Material och ersätter här den ålderstigna kupletten.

I Hagalund. I Tores ateljé, som låg ovanpå en bilverkstad i Hagalund, träffades embryot till Blå Tåget i slutet av sextiotalet. Tore gjorde strövtåg på rivnings-tomterna med sin polaroidkamera, bilder som i utskrivet skick visades på Olle Olsson-huset 30 år senare. Det var det enda kvarvarande kvarteret när visan skrevs, och funkisdrömmen Blåkulla plötsligt en dag sågs färdigt.

En sommarbild. Ålandsfrågan har dubbel syftning. Dels referar texten till Birger Sjöbergs dikt Ålandsfrågan, som utspelar sig på 20-talet, dels den Ålandsfråga som tvingade Rickard Sandler att avgå som utrikesminister i slutet av trettiotalet. Men tiden är tidigt 70-tal, och kriget pågår långt borta i Vietnam.

Vädersolens märke. Emblemet är taget från Vädersolstavlan, utförd 1535 av Urban Målare på beställning av Olaus Petri. Tavlan avbildar ett himlafenomen som ansågs ha profetisk betydelse. Första strofens slutrad är ändrad till och från gatorna steg suset av vilda sommarängar.

Hösten, fru Ramona. När melodin var ny antecknades inledningsraderna. Men Tore hittade då ingen fortsättning, inget riktigt fäste för dom fiktiva gestalterna. Med inspiration från bildverket Halmstadgruppen (1947) tillkom istället Situation, vars slutord prickar på mitt golv fick ge namn åt en skiva (1987). Men 1999 kom hösten tidigt. Det var som om Winge själv ville diktera…

Det var en gång en dröm. I refrängen är ute skiner solen titeln på en diktsamling av Sonja Åkesson (1965). Man skrapade med nageln anspelar på en rad i Lars Bäckstöms dikt Efter frukosten (1962), medan skalade en lök är en mer traditionell filosofisk sysselsättning, exempelvis praktiserad av Peer Gynt.

Konsten, fru Ramona!

Blå Tåget - Konsten Fru Ramona
""

En kammarmusical baserad på sångerna i Blå Tågets radiopjäser Fallet Ramona och Fru Ramonas testamente. Fem personer:

Blå Tågets radiopjäser om fru Ramona rymmer en skatt av låtar, varav en del är redovisade på skiva. (Fyra på dubbel-LPn Brustna hjärtans hotell (72), senare ytterligare fyra på live- och revivalskivan Blå Tåget på Fågel Blå (82) och i övrigt enstaka, som Flyende vals på undertecknads första solo-LP. Den långt efteråt skrivna Hösten, fru Ramona blev inspelad på Blå Tågets sista CD I tidens rififi.)

Gestalterna i pjäsen har aldrig riktigt upphört att agera i mina tankar. Kanske beroende på att dom improviserade radiosketcherna bara gav gestalterna i pjäsen ett högst ungefärligt återsken, som figurer sedda genom blästrat glas. Dom var liksom tagna ur luften och aldrig anpassade till någon psykologiserande form av teater. Men som danade i en kollektiv process blev dom naturligt motsägelsefulla och på något sätt kongruenta med riktiga människor. Deckarintrigen och dom litterära sångtexterna skapade samtidigt en konturerad tydlighet, en känsla av seriealbum och snabba intermezzon. Den verkliga intrigen speglades (eller ska jag säga spelades ) av sångerna. Det är riktiga teaterlåtar, som tillsammans bildar en sentimental resa genom konstens himmel och själens träskmarker. En vindlande helhet som i Konsten, fru Ramona äntligen kan fogas ihop. Detaljer i några sångtexter har ändrats, medan Winges klagan nästan helt har skrivits om för att matcha den komprimerade intrigen. Vidare har en extra låt, Är inte konst…, lånats in från radiosketchen Konstrond som gjordes i slutet av 70-talet av triumviratet Rasmusson-Berger-Nylén.
    Tore Berger

KVINTETT

text Leif Nylén

Winge:
Fågel, fågel, utan vingar
ändå är det du som svingar
dig över realismens norm
fångar friheten som form
Ramona:
Fågel, fågel, om man tömmer
ut vad du i formen gömmer
kan man både hög och låg
bjuda friheten som drog
Mari:
Fågel, fågel, du var tjusig
dina frön har gjort mig rusig
i en form som aldrig förr
friheten slår upp sin dörr
Uggla:
Fågel, fågel, den är borta
jag kom formligen till korta
himlen blank och fågelfri
var är Winge, var Mari?
Dr Borg:
Fågel, fågel, frihetskonster
människan förblir ett monster
formad av sin mörka drift
livet är ett dödligt gift

Manuskript

Synopsis

Prolog: Fru Ramona sjunger I miljonärskvarteren.

En ung man, herr Winge, kommer till stan och hänvisas till en våning på Östermalm av rumsförmedlingen. Där är han väntad, blir insläppt av tjänsteflickan Mari och därefter översvallande mottagen av en dam i sina bästa år, den bildade och erfarna fru Ramona. Hon inviger honom genast i konstens mångfacetterade värld, förför honom, sätter honom i arbete och presenterar honom snart för gästerna på sin salong, dit psykiatern Dr. Borg har bjudit med sin vän kommissarie Uggla.

Med hjälp av Ugglans sång och den av fru Ramona framförda visan om Doktor Borg presenteras gästerna utförligt. Sångerna kommer samtidigt osökt att ingå i salongens litterära underhållning. Winge är nyförälskad och deltar i konversationen, stimulerad av den kulturella atmosfären. Avsides börjar Fru Ramona kärleksfullt kalla honom för Reginald och på hennes uppmaning sjunger han Winges vals.

Efter detta sprider sig en viss uppbrottsstämning. Snart kommer Winge, egendomligt upprymd, tillbaka och fru Ramona ber Mari att som vokalist avsluta med en nattklubbsmelodi. Mari sjunger den depraverat insiktsfulla Är inte konst… medan Winge och fru Ramona dansar en riktig tryckare och ingen riktigt lägger märke till texten.

När Mari och gästerna gått invigs Reginald ytterligare i fru Ramonas planer. Han ska för hennes räkning bryta sig in i en lagerlokal och stjäla en skulptur av Brancusi, en fågel i rymden. För en vetgirig Winge berättar hon något om konstnären och hans betydelse. Vidare har hon skrivit och introducerat Winge för Monteverdi, internationell samordnare och ordförande för Global Art Foundation i Amsterdam.

Första akten avslutas med att Winge sjunger titellåten Konsten, fru Ramona.

Andra akten öppnar med att fru Ramona belåtet nynnar och sjunger titellåtens refräng, varefter Winge kommer instörtande med sitt byte, sönderriven efter att ha tvingats slå ner en nattvakt. Fru Ramona plåstrar om honom och välter sedan ut en rubin, ett brev och en påse heroin ur skulpturens bottenplatta.

Kommissarie Uggla sitter hemma hos Dr. Borg och berättar lite om sin brottsutredning – det finns intressanta samband mellan det ökade antalet konststölder och den internationella narkotikahandeln – varefter man funderar över Winges roll. Den initierade Dr. Borg föreställer sig hans belägenhet med sången Gatans desperado.

På morgonen hos fru Ramona är Mari sysselsatt med att damma och ställa i ordning. I sin monolog är hon orolig för hur Winge blir utnyttjad och önskar att Winge skulle genomskåda fru Ramona, så att dom båda (Winge och Mari) kunde fly tillsammans. Hon får syn på en påse vitt pulver, som hon snortar lite och lägger beslag på innan Winge och fru Ramona anländer efter nattliga äventyr.

Winge sjunger Hösten, fru Ramona, varefter Mari dukar en themåltid medan det lyckliga kärleksparet konverserar. Fru Ramona har beställt ett glas vermouth, i vilket den svartsjuka Mari häller lite rökheroin för att berusa och göra bort henne inför Winge. Men fru Ramona avlider av hjärtstillestånd och Winge åser förfärad slutet.

Någon vecka senare har Dr. Borg på nytt anledning att kommentera Winges situation, nu med sången Spader Dam. Fru Ramona är död och Uggla har upplysningar som tyder på att Winge och Mari har tagit tåget till Bryssel medförande ett stort paket. Väl framme i Brüssel leder Ugglas efterforskningar till att han kan rekonstruera Winges möte med brottssyndikatets ledare, Monteverdi. Han sjunger Förförelsen.

Med ett litet hopp tillbaka i intrigens tid anländer Winge därefter till hotellrummet och redogör för utfallet inför Mari. Brancusis fågel är känd som stöldgods och har beslagtagits av Monteverdi. Dom sitter fast och är utan pengar. Winge blir anställd som hallik och hantlangare medan Mari tvingas ta emot kunder i Amsterdams glädjekvarter.

En tid senare knackar det på dörren till Maris rum i Amsterdam. Mari sjunger Gatflickans sång, varefter Uggla och Borg stövlar in och arresterar henne. Både Mari och Winge är efterlysta, men Mari vet inte vart Winge har tagit vägen, endast att han är på uppdrag och är beväpnad med pistol.

Men långt ute i natten finner vi Winge, som funderar på att ta sitt liv. Han sjunger Winges klagan, varefter fru Ramona framträder i immateriellt ljus, som spöke. Hon tröstar honom, säger sig vara kvar hos honom för alltid och ber honom anta den nya identitet som hon har förberett, rollen som konstnär.

Epilog: fru Ramona sjunger Flyende vals.