Livet på landet
Vindrutetorkarna och en chockskadad mus
Jag stödde mig på farsans gamla bambukäpp när jag gick omkring på tomten. På garageplan var en ljusbrun fläck - kanske ett större, hoprullat blad? Jag tittade en gång till. Vad var det för något? Måste peta med käppen - det var ju en mus som satt där, fullkomligt lamslagen! Ganska stor var den faktiskt, lite gulaktig. Ovanlig färg. Den makade bara på sig några decimeter.
Inne i garaget finns en musfälla som varit effektiv nu på höstkanten. En fyra - fem stycken har legat med krossad nacke. Men senaste gångerna hade den bara slagit igen, utan att att någon mus hade fastnat.
Minnet av hur bilens vindrutetorkare upphörde fungera sitter djupt. Först var det att spolningen inte fungerade. Och torkarna rörde sig tveksamt. Vi tittade efter. Det visade sig att dom genomskinliga plaströren till vindrutespolningen var avbitna. Det måste varit möss som hade härjat under motorhuven. På märkesverkstan ersattes plaströren i samband med övrig service.
Jag bor på landet, men behöver inte ut och köra så ofta. Under pandemin kunde vi proviantera för tio dagar ibland. Det dröjde länge innan vindrutetorkarna behövdes igen. Men då hade dom definitivt klappat ihop - rörde sig till mitten av synfältet, stannade och darrade. Det var ytterst obehagligt. Man behöver se klart i dagens trafik, med mötande traktorer och Kalle Bråttom kommande bakifrån. Trots att man ligger över fartgränsen.
Vad hade hänt? Ja, hela mekaniken var paj - det sofistikerade maskineri som driver vindrutetorkarna. Det var liksom ett paket närmast vindrutan, under huven. Tyvärr hade verkstan inga begagnade sådana till hands. Jag måste beställa ett nytt för över femtusen kronor. Det var svårsmält. Fanns inget begagnat? Men varför kunde man inte bara laga det befintliga maskineriet? Torkarna rörde ju på sig, fast dom stannade i mitten.
Jag bad att få tänka på saken. Råttor hade alltså bitit av vattenslangen. (Det blir lätt att man kallar åkermössen för ”råttor”.) Hur kunde det inverka? Vattnet förstås! Den trådfina mekaniken måste ha rostat igen av allt vatten som runnit ut. Kunde man inte smörja upp alltsammans? Jag beslöt höra med Olle (fingerat namn), som brukar hjälpa mig byta vinterdäck. Han är pensionerad, men driver en liten bilverkstad en bit härifrån. Det gick bra. Dagen därpå skulle han titta på det.
För att göra en lång historia kort. Teoretiskt var det rätt analys. Olle smörjde en åtkomlig nyckelpunkt och hoppades att det skulle hjälpa. Det gick några dagar, men vindrutetorkarna fortsatte att darra i synfältet. Ingenting hände. Efter en tid hörde Olle av sig igen. Han hade lyckats kontakta en verklig expert. Om jag kom in med bilen nästa eftermiddag, så skulle saken vara fixad.
Fantastiskt! Det var med spänning vi svängde in på Olles gård och passade in bilen i verkstadslyftet. Kajsa och jag kunde lugnt gå och äta lunch en bit därifrån. Han skulle ringa. Det gick på två timmar och kostade tolvhundra kronor
Vi är beroende av bilen här på landet. Så när invasionen av möss som vanligt åter började på höstkanten och vi satte ut fällor av olika slag, var jag noga med att även ha en fälla i garaget. Och nu stod jag här på garageplan med en chockskadad åkermus som borde vara avlivad. Bambukäppen var kanske inte rätt verktyg. Inne i garaget fanns andra grejer. Jag gick och hämtade den lilla yxan som hänger där. Inte kul - men jag vill ha en trafiksäker bil. Och siktade noga.
Även när man hugger ved med en klyvyxa är det svårt att sikta exakt. Detta var en liten handyxa ner mot marken, där musen tyvärr inte omedelbart fick den rätt i nacken, utan slumpmässigt delades i bitar. Inte roligt, som sagt. Men möss är möss, försökte jag intala mig. Dom vanliga fällorna bjuder många gånger på mer utdragna lidanden.
Jag hämtade en skyffel och slängde resterna bland nässlorna på andra sidan vägen.
Episod vid vägkanten
Det hade blivit plusgrader. Här vid den slingrande grusvägen krävs dubbäck och inget annat. Det var isgata hela vägen, med vatten ovanpå En medelstor skåpbil med en golvfirmas logga målad på sidan körde ner i diket precis utanför vår grusplan. Det var inte så dramatiskt, bara med ena framhjulet. Två egendomligt klädda figurer klev ut och började febrilt försöka backa sig upp på vägen. Jag tog dom först för partyklädda tjejer, men vid närmare påseende liknade dom mexikaner med sina ljusa breda hattar och fransiga karnevalskläder. En gasade vid ratten, den andre stod i diket och sköt på. Det fanns ingen rytm och koordinering. Efter en stund gick dom och bröt av grankvistar för att lägga emellan på vägbanan. Och skyfflade dessutom dit blöt kramsnö, vilket inte hjälpte. Kajsa och jag gick ut för att kolla närmare. Sydamerikaner? Dom kunde knappast svenska, men tyvärr inte heller någon engelska.
Kajsa förbjöd mig att försöka skjuta på och hjälpa till. Jag är i alla fall 85 år. Hon hade rätt. Jag frågade om dom hade dubbdäck, vilket den ene nickande försäkrade. ”Vinterdäck” fick han fram. Jag tappade nog tålamodet en stund och började hojta om dubbdäck. Dom hade definitivt inte några dubbdäck. Om dom mot förmodan tagit sig upp på vägbanan, hade dom ändå inte klarat sig fram till stora landsvägen. Förmodligen kom dom från något jobb på herrgårn. Vi bad honom försöka ringa Jonas, den anställde rättaren som plogar småvägarna häromkring. Han fick en lapp med numret, men dom fortsatte bara sitt lönlösa backande och puttande. Det var tröttsamt att se. Det gick ju inte att ge instruktioner. Efter en stund slet dom ut och öppnade en stor säck med någon sorts fint damm som spriddes på vägen. Det mesta verkade hamna vid bakhjulen. Så jag ringde Jonas och förklarade läget. Han var ute nånstans, men skulle hemåt och komma förbi om kanske 45 minuter.
Nu gick jag ut och kunde berätta att hjälpen var på väg. Dom kunde ta det lugnt. Jag fick deras förtroende och en mobiltelefon på laddning. Ville dom inte komma in och värma sig en stund? Nej, det verkade vara emot deras principer. Men dom tackade artigt. I perioder fortsatte deras lönlösa backande och puffande. Det hade varat i timmar och mörkret infann sig omärkligt. Jonas kom, och stannade till en stund innan han åkte vidare för att hämta traktorn. När han äntligen kom tillbaks var skopan full med sand som hälldes på strategiska punkter, varefter han knöt bandlinor till skåpbilen och drog upp den framåt. Jonas kunde också meddela att den ordinarie sandbilen var på väg inom någon timme.
Nu var våra vänner möra och hade lärt sig att ishalkan inte gick att negligera. Dom borde nog invänta sandbilen. Jag vinkade in dom på gårdsplanen och visade var dom skulle ställa sig. Skulle dom inte komma in i alla fall och värma sig en stund? Dricka en kopp kaffe? Gå på toaletten? Vi har en VC för gäster! Dom begrep nog vad vi sa, men föredrog artigt att vänta i bilen. Kajsa och jag åt middag, tog det lugnt, men efteråt gjorde vi en bricka med koppar, kaffetermos och varm mjölk, ostmackor och varsin liten korintkaka. Det kunde dom inte avslå i förarhytten. En stund därefter svepte sandbilen äntligen förbi. Och skåpbilen var genast borta. Dom tänkte inte vänta på sandbilens eventuella retur.
Det hade varit ett skeende i ultrarapid, men samtidigt spännande hela tiden mellan ungefär klockan tre på eftermiddagen till över åtta på kvällen. Jag har inte kunnat skildra varje moment. Talesmannen var en elegant och ganska typisk sydamerikan, hans tillbakadragne kompis ganska blek och lite rundare. Båda med samma märkliga typ av dräkter. Dom var från Ecuador, visade det sig. Vid ekvatorn är snö något ganska okänt.
Nästa förmiddag, när Kajsa och jag var ute och försiktigt gick runt huset, dök skåpbilen överraskande upp igen och sneddade in på vår gårdsplan. Nu hade våra vänner klätt om sig till något mera normalt. Med en strålande gest klev talesmannen ut med en blombukett och en stor chokladask i händerna. Vi hade blivit hjältar helt ofrivilligt. Det var bara att tacka och ta emot.
Åter om hösten
Den första oktober var bilen hel och ren. Hyundaien hade fått nya stötdämpare fram och vi kunde köra direkt från verkstan i Nyköping och få den besiktad utan anmärkning. Nu var det bara att köra, vi hade gjort vad som behövdes inför hösten. Vi åkte väl och handlade någon gång, annars blev bilen stående i garaget. Den tjugonde körde jag Kajsa till busshållplatsen i Björnlunda, för vidarebefordran till pendeltåget. Det luktade petrolium kring bilen vid sopsorteringen. På vägen hem fick jag veva ner fönstret för vädring. Mycket egendomligt.
När jag efter några dagar skulle hämta Kajsa i Gnesta, missade motorn några slag innan den tände. (Som förr i världen, med den osynkade folkan.) Parkerade som vanligt vid Coop nära den solida stationen i tegel. När vi handlat klart och skulle åka var doften påtaglig. Vi måste undersöka saken. Olle svarade inte på sin verkstad. Förmodligen var han söderut på semester. Men vi tog vägen förbi Björnlunda där det finns en större bilverkstad. Bilen fungerade ju i alla fall. Det var ganska sent på eftermiddagen när vi körde in framför verkstan. Inne på kontoret pågick en palaver med flera inblandade, så vi fick vänta på vår tur. Till slut kunde en mekaniker komma ut och titta under motorhuven. Det blev uppenbart direkt! Motorns pulsåder, den stora bensinslangen, var söndergnagd av möss. Att jag inte hade sett något! Hemma i garaget hade allt verkat okej under motorhuven. Vem kunde tro att mössen var intresserade av bensin? Tidigare hade dom nöjt sig med slangen till vindrutetorkarna för att komma åt spolvattnet.
Jag hade åkt miltals med en läckande bensinslang! Motorn kunde ha börjat brinna vilket ögonblick som helst. Verkstadsmannen insåg genast allvaret och tog in bilen. Problematiken var välkänd. En av dom äldre gubbarna visste att åkermöss kunde hållas borta med illerspillning. Sådant gick visst att köpa i specialbutiker. Det var snart stängningsdags. Det fanns inga lånebilar kvar, så vi fick skjuts hela vägen hem till huset långt på landet. På torsdagen hördes ingenting. Fredag eftermiddag tog jag mod till mig och ringde på måfå ett av deras nummer - jovisst, den var klar. Efter en stund stod det klart att vi måste bli hämtade. Kontoret var öppet, fakturan var på 3.750 kr. och ordningen återställd.