Tore Berger Tidens gång (Samlings-CD) Sånger, låtar, kärleksvisor 1976 - 89

Se listning av skivans titlar här.

När Mitt hjärtas melodi kom ut 76 fick jag en del gliringar för navelskådande från förmodat vänsterhåll. Men jag var mitt vanliga trevande jag, en avantgardist, som i frihetens, feminismens och den uppbrutna familjestrukturens namn hade att föra den manliga identitetens arriärstrider. Jag fick också en uppmuntrande biljett från Björn Afzelius, som hade spelat skivan dagligen i veckor. Produktionen var ett litet grupparbete med engagerade musiker som Kjell Westling på saxofon och cello, Tony Thorén på bas och Carla Jonsson på gitarr. Det blev mitt första och bästa ”soloalbum”, tematiskt och musikaliskt sammanhållet. Blå tåget hade legat nere sen ”Slowfox” 74, men jag hade fortsatt att skriva sånger. Det blev alltmer texter ur den privata verklighet varav mitt hjärta var fullt. Jag hade fått ta del av en pjäs som Marie-Louise De Geer-Bergenstråle (numera Ekman) höll på att skriva för Stadsteatern. Manuskriptet blev en katalysator för vissa texter. Jag satt och plitade i Göteborg, dit jag hade flytt från mina familjekonflikter. ”Teaterlivet”, ”(Dom siamesiska tvillingarnas) sång om frigörelse” ”Jag vill äga dig” och ”Spelet slutar” hör dit. På ”Jag vill äga dig” gjorde Urban Yman ett känsligt fiolpålägg. Det är en inspelning som jag fått beröm för från kvinnligt håll. Vid urvalet till min sångbok föll den ändå bort. Det är en fyndig rimramsa, men en teaterlåt. Jag står ju inte personligen för jaget i texten, och fann inget bra sätt att markera detta. Idén till ”Om jag bara lutar” hade jag fått nångång på Sprängkullen i Göteborg. (Legendariskt proggställe där Blå Tåget spelade ibland) Men annars är flertalet låtar från Rindö, där jag bodde hela 70-talet och halva 80-talet. ”Här är ett rum” handlar om ”orden”, diskrepansen mellan känsla och förnuft, svårigheten att berätta vad man känner. Refuserad till min sångbok, men en gång publicerad i Ord & Bild, 1976:1. Det får räcka. ”När vi simmar ut” är den äldsta, från ungefär -72. Den var ju aldrig något för Blå Tåget, men i ”Mitt hjärtas melodi” passade den utmärkt mitt bland dom lugna melodierna. Men inte heller den texten dög till sångboken. Det är därför ett nöje att introducera tekniken med ”sångtillägg”; här med den text jag försiktigt renoverade till min CD ”Sångspår”. Den har blivit lite kakafonisk, och många purister kommer att förfasa sig. Men för mig är detta också ett konstnärligt tillägg, en naturlig del av min verksamhet. Textens första del är drömsekvenser, andra delen kanske nattlig vaka:

Jag skrev sangviniskt och nöjde mig fort på den tiden. ”Till Skagen” och ”Spelet slutar” är rättade i sångboken. Det gäller naturligtvis retroaktivt. (Det låter självklart att sångtexter ska vara rätt, särskilt när dom vidarebefodras på scen, i teaterpjäser, osv. Men producenter och artister ringer aldrig och kollar. Gamla versioner har sjungits, verser har strukits och nya melodier har skapats utan min vetskap. Just för att det är kul när ens låtar kommer till användning, vill man ju gärna hjälpa till. Men det får man inte tillfälle till, det är inte kutym! Sångtilläggen blir därför nästan nödvändiga. Det finns ju inga flerkanalsband sparade.) Men interventionen i masterbanden är kanske viktigast för min egen del. Metoden innehåller påståenden och konstnärliga möjligheter som stämmer väl med liknande projekt jag har som bildkonstnär, och med mitt intresse för tidens konsistens överhuvudtaget. Sångtillägg finns här på tre låtar: hela ”När vi simmar ut”, sista versen i ”Till Skagen” och på B-delen i ”Spelet slutar”(där annars bara två rader är ersatta).

Till Äntligen ensam igen (80) hade jag två nya musiker - Tuomo Haapala på kontrabas och Rickard Rolf på gitarr. Kjell Westling fanns ju med ända från Blå Tåget... Men det var inget sammanhållet projekt, utan snarare en antologi av saker jag hade råkat skriva. Den lite självbiografiska titellåten fick ett krystat arrangemang som gör det extra lätt att avstå ifrån den. ”Sjuttiotals-schottis” är en rimmad krönika där ett urval typiska situationer har tagits ur modellens verkliga öde. Men jag blev ändå tvungen att ändra ”när hon städade på ett hotell” till nånting ”en vacker kväll” eftersom hon fortfarande var skräckslagen och inte ville riskera att reta förövaren genom att skylta för tydligt
På ”Ditt eget ljus” har vi avlägsnat en hysterisk intro.
En Kärlekssång” fanns bara i misslyckade tagningar, när jag vid slutmixningen fick ut Kjell Westling för ett sista försök. Det blev en av dom bästa inspelningar jag varit med om, även om det kanske inte är den vackraste visan om kärlek.
”Gonatt och gomorron” är skriven inför kärnkrafts-omröstningen (liksom förstås den uteslutna ”Gluffs-Gluffs”) Jag tycker fortfarande fissionskraft verkar vara en både omständlig och primitiv teknologi. Och dom profetiska raderna ”redan ser jag morgondagen släckas över fälten...” behöver jag ju inte ta tillbaka. Men dom två sista orden i sista versen - ”ligger döda” - skall vara ”samlar föda”.

Efter ytterligare fyra års ”tystnad” hade jag samlat på mig låtar för ett nytt soloalbum. Vis av förra produktionen ville jag nu göra något ännu mer avskalat, något enbart med multiinstrumentalisten Kjell Westling.
Upp över skummet spelades väsentligen in på studio Rub-a-Dub, och fick ett lite fattigare ljud än på övriga plattor. Jag var dessutom förkyld när jag skulle sjunga vissa låtar. Jag utgick ifrån att allt skulle ordna sig i mixningen. Kjelle gjorde bra arrangemang och jag hade bra material, även om texterna till ”Mälardrottning” och ”Ave Maria” tyvärr visade sig inte ha mognat färdigt. (Det tar ibland underligt lång tid innan felen framträder.)
Många av låtarna, t.ex. ”När koppartaken lyser” ”Vårvintermånad” och ”Problem” tillhör fortfarande min grundrepertoar, (när jag nu någon gång lockas att framträda). Jag väljer att publicera ”Vårvintermånad” för att den skrev sig så enkelt. Från dom första raderna var det som att med en enda jämn rörelse, en metapoetisk gest, dra fram textens strofer:

Men jag hade återigen varit för sangvinisk. Det var en ganska ofärdig samling visor, närmast en demo, som skickades ut i glömskan.

Till Prickar på mitt golv hade jag en äntligen en producent. Tony Thorén i Eldkvarn, som spelade bas på ”Mitt hjärtas melodi”, var liksom jag bosatt i Gröndal. Han hade uppmärksammats genom sin framgångsrika produktion av Peter LeMarcs skivor. Det var naturligt att fråga honom.
Efteråt undrar jag vad som hände. Tony hade varit med i laget som utformade min första och bästa LP. Men han lyckades inte använda detta, kunde inte referera till den inriktning vi en gång hade funnit. Jag minns att han i efterhand någon gång nämnde Van Morrison som en förebild.
Jag tror att Tony på något sätt uppfattade mig som en auktoritet - den lite äldre Blå Tåget-sångaren och musikrörelseaktivisten - och därmed inte kunde förstå den periodvis ganska vilsna och sökande vispoeten. Det uppstod ingen dialog, ingen gemensam tanke. Jag bara lutade mig mot Tony, liksom överlämnade mig. Det gick naturligtvis åt fanders, och jag får skylla mig själv. (Jag vet att den tungt helproffsige Van Morrison är en favorit i vissa musikerkretsar, men han är mycket långt från min känsla och tradition).
Eftersom jag funderat över och renoverat vissa texter, var det naturligt att blanda gamla låtar med nyskrivet. Gånglåten (sorgmarschen) ”Tidens gång” var bra redan på LP:n ”Stockholm Norra”, men nu skulle den få en chans att ”nå ut” på en platta som var tänkt att bli representativ. (Den fanns sparad på 24-spårsband, och har här remixats av Kurt-Åke Stefan, som för övrigt varit studioansvarig på alla mina inspelningar i Vaxholm) ”Situation” arrangerades helt och hållet av Claes von Heine på diverse syntar. T.o.m. min klarinett samplades och spelades av Claes. Det blev en fullträff. Det är egentligen titellåten, eftersom plattan heter efter textens slutord ”Prickar på mitt golv”.
Men det här urvalet är döpt efter ”Tidens gång”:

Hösten 89 kom Någonstans en gräns Jag hade några år dessförinnan inviterats som medlem i Yrkestrubadurernas Förening (YTF) Där hade jag träffat den glade skåningen och sedermera utbildade läkaren Tore Persson. Vi började göra små spelningar tillsammans med basisten Björn Lundquist. Under en tid hade jag skickat runt mina sångtexter till några förlag för att få göra en riktig sångbok. Erland Törngren på AWE/Gebers tände på idén och lät den mångkunnige Bernt Danielsson hjälpa mig att få stil på boken.
Bortsett från ”Sång”, som numera är åtgärdad, inspelad och bär den klädsamma titeln ”Spår”, är ”i mitten av allt” en vacker bok som har hållit sig utmärkt. Den fick några intresserade recensioner. Men inte många lyrikrecensenter verkar riktigt veta vilken typ av kvalitéer som utmärker en sångtext. (Detta är ingen ny iakttagelse.) Kanske är det något skrämmande över en form som hotar att närsomhelst förvandlas till schlager.
Jag fick för mig att boken snart borde ledsagas av ett nytt album, och lyckades få loss någon veckas studiotid på höstkanten. Jag vidtalade naturligtvis Tore Persson och Björn Lundquist och fick också ut Kjell Westling. Jag hade nya låtar till en LP-sida, om jag rotade lite i skrivbordslådan. För B-sidan såg jag chansen att äntligen få välja ur den svenska vistraditionen. (Se ”Obegriplighet som lyfter till sagohöjder” i Lyrikvännen, 2002:3)
Men ”covers” funkar inte här. Titellåten ”Någonstans en gräns” får bli en naturlig epilog. Men här följer texten till ”Konstrond”, eftersom jag korrigerat den lite. Den skrevs under den stora konstboomen i slutet av 80-talet. Det är en vänlig kuplett, den enda riktigt vänliga kuplett jag känner till.
Men det är ju mina kolleger och i många fall vänner jag sjunger om: