Om 70-talet (En text beställd av utbildningsradion)

Det var friheten som var det viktiga. Men jag var över trettio år, och inför 70-talet var det dags att på nytt bilda familj, denna gång tillsynes efter moget övervägande. Det rotlösa sextiotalet måste ge vika för ordnade former, i varje fall för min egen del. Men den dyrt tillkämpade friheten kunde ju inte bara ges upp, utan måste ju betyda något även när man fått barn och flyttar ihop. Nå, vi köpte ett hus som gick att renovera och det blev basen för många möten och gäster, både inom grupp 8, FNL-rörelsen men framförallt den ständigt pågående kulturpolitiska aktion som musikrörelsen innebar. På andra sidan Vaxholm fanns en ett riktigt ideologiskt kollektiv i en liten by.
1971 var ett stort år för Blå Tåget, som då forfarande hette Gunder Hägg. Men också för Hoola Bandoola som gav ut sitt första album, Södra Bergens Balaljkor, Contact och Fickteatern. Och för grammofonbolaget som vi nu gjorde föreningsägt och kallade Musiknätet Waxholm . Jag var också med om att sätta igång tidningen Musikens Makt, vars redaktion förlades till Göteborg. Vi städade, älskade, lagade mat och skötte barn, men familjelivet var lika mycket olika arbetskollektiv, och navet i detta hektiskt framrullande skeende var min utvalda sambo. Vi förstod båda vad tiden krävde av oss. Vårt informella äktenskap blev allt lösare i fogarna, tills den dag jag fick ordna min sängplats i ett uthus.

Det var friheten som var viktigast. Det var inte svårt att solidarisera sig med FNL, och det vietnamesiska folkets kamp mot dom amerikanska inkräktarna. Frihet och demokrati kan ju inte bombas fram, utan måste ju växa inifrån, i ett samhälle som strävar mot jämlikhet. USA hade inget i Vietnam att göra, och för övrigt borde dom se om sitt eget hus när det gällde medborgarrätt, demokrati och ekonomisk rättvisa..
När jag hade läst Horovitch ”Från Jalta till Vietnam” mindes jag kommunistskräcken under femtiotalet, den viskande mobbning som genomsyrade samhället jag växte upp i. Jag skrev ”Kalla Kriget”, en krönikesång där historien berättades på stolpar av roliga rim.
Men inspirationen, själva frihetens föreställning, kom som vanligt från Amerikas Förenta Stater. Vietnamrörelsens framgång hade varit otänkbar om den inte också speglade en viktig opinion i USA.
De förenade FNL grupperna, DFFG, sades vara en partipolitiskt obunden rörelse. En enhetsfront, som det kallades. Men arbetet blev allt tråkigare och mötena stelare. Det gällde att hålla tungan rätt i mun. Vokabulären var ny och intressant, men inte alla var riktigt insatta. I ett valflygblad som medlemmarna ombads distribuera, var KFML (eller om det hade bytt namn till SKP) det enda ”parti” som DFFG kunde rekommendera. Att det inte var etablerat i riksdagen saknade betydelse för analysen.

Någonting var helt snett och 76 vann borgarna valet.