I september-oktober 2002, Vitehall, kulturhuset Fyren, Kungsbacka, hade jag en retrospektiv utställning med verk alltifrån 50-talet och framåt. Det var kul, men också närmast nödvändigt, att få plocka fram, granska och värdera gamla målningar, inte minst från det 50-tal där jag började min bana. Jag har aldrig slängt eller avsiktligt förstört någonting, och på senare år har nog min ateljé mest varit en renoveringsverkstad.
Vad som fortsätter att intressera mig är den ”fjärran spegel” som uppstår ur mitt ställningstagande för konsten; ur mitt sökande efter dess väsen i vad som på utställningar och i tidskrifter var tidens avantgarde, modernismens segerrikt framrullande uttryck.
Det var en tid när ”47 års män” och ”Saltsjöduvnäs-gruppen” var ledande och folkhemmet entusiastiskt gjorde beställningar av utsmyckning i offentliga lokaler. Det blev mycket al fresco, al secco, stucco lustro, mosaik, scrafitti, intarsia och gobeläng. Allt utom gobeläng var material och tekniker som vi praktiskt eller teoretiskt fick lära känna på Dagskolan, Facket för dekorativ målning, där jag började 1955, 17 år gammal. Gamla ”Konstfack” på Mäster Samuelsgatan alltså.
Redan hade den sk. ”nyexpressionismen” med Torsten Renqvist som ledande namn gjort entré. Hans utställningar på bl. a. Gummesons gjorde ett djupt intryck på mig och min kompis Leif Nylén. Det var ett uttryck som tycktes bära på en vasst ironisk innebörd, som också kommenterade samtiden med sina upplopp, bilmöten och flygperspektiv. Det var verkligheten i måleriet, som landskap och stilleben, inte motivet, inte ”landskapet” som måleri. Det var, utan tvekan, konst.
Och det var ju konstnär jag skulle bli. Internationellt var det ”Ecole du Paris” som gällde, med namn som Nicolas de Staël, Poliakoff, Bissière. Och i konsthandeln frodades Estève, Bazaine, Corneille och andra. Från Tyskland presenterades namn som Willi Baumeister, Hans Hartung och Ruprecht Geiger. Sen var det nåt med den engelska konstscenen, där uppenbarligen Renqvist hämtat inspiration, men jag minns inga namn.
Och så Picasso. Hela 50-talet var ju liksom formgivet av Picasso, alltifrån läderlappstolar och stringhyllor till nytändningen inom keramiknäringen. På Konstfack kunde unga män välta stolar och börja slagsmål för eller emot Picasso. Ett sådant engagemang fann jag enbart löjligt. Konsten var viktig, men viktigare för mig var nog själva rollen som konstnär, vars utanförskap och klasslösa position lovade att bekräfta min identitet.
Jag visste ju inte då att konst var välfärdens nya religion, och att många nya tempel till Konstens ära var på väg att projekteras.

Tanken på denna utställning var bara en konturlös önskedröm innan jag mindes Gula Rummet och hade talat med Ritva Jansson. Där kunde jag få förtroendet och se det exprimentella, rätta formatet. Jag prövade många rubrikord: renoverat, returnerat, transponerat, aktiverat... innan slagrutan slutligen stannade vid

”Reformerat 50-tal”.

Inte alla, men dom flesta av utställningens oljemålningar har mer eller mindre åtgärdats efteråt. Några har bara krävt en lätt retusch, andra har bearbetats i perioder om decennier. Varje bild har sin särskilda historia, sin förvandling, sina stadier och metamorfoser. Slipmaskin, guld och asfalt eller fjäril, puppa, larv.
Det är svårt att generellt förklara detta. I dom flesta fall har jag pietetsfullt hållit mig till en ursprunglig tanke, en urskiljbar metod och stilnivå i verket. Så är exempelvis fallet med den egenpreparerade träpannå som jag 1956 förärade Leif som födelsedagspresent. Jag fick så småningom igen den i nån flytt, varefter den har genomgått vad som i tidsperspektiv är en bekräftande, närmast filmisk förändring, ett landskap från gryning till dag.
”Metakonst”, konst om konst, är inte detsamma som l´art pour l´art, konst för konstens egen skull. Det finns ett naturligtvis ett drag av metakonst i allt konstnärligt arbete, grader av avantgardism, medveten stil, epigoneri och realism. Men jag vill föreslå en särskild metakonstnärlig prägling som jag tycker mig ha gemensam med flera välkända generationskamrater; en för mig uppenbar nivå hos annars så olika konstnärer som Ola Billgren, Jan Håfström, Marie-Louise Ekman, Dick Bengtsson, Lars Gösta Lundberg
”Konsten är mitt verkliga motiv” för att citera Winge i Leif Nyléns ”Konsten fru Ramona”. Jag brukar sjunga låtarna om Winge i Blå Tåget - om den besatta och samtidigt kriminelle konstälskaren som söker efter fäste i tillvaron. Winge är en tillyxad seriefigur, men sångerna har djup och ambivalens.
En sista sång för Winge finns i nyutgåvan av Blå Tågets sångbok 1999 och inleder CD:n "I tidens rififi".