Synopsis

Prolog: Fru Ramona sjunger ”I miljonärskvarteren”

En ung man, herr Winge, kommer till stan och hänvisas till en våning på Östermalm av rumsförmedlingen. Där är han väntad, blir insläppt av tjänsteflickan Mari och därefter översvallande mottagen av en ”dam i sina bästa år”, den bildade och erfarna fru Ramona. Hon inviger honom genast i konstens mångfacetterade värld, förför honom, sätter honom i arbete och presenterar honom snart för gästerna på sin ”salong”, dit psykiatern Dr. Borg har bjudit med sin vän kommissarie Uggla.
Med hjälp av ”Ugglans sång” och den av fru Ramona framförda visan om ”Doktor Borg” presenteras gästerna utförligt. Sångerna kommer samtidigt osökt att ingå i salongens litterära underhållning. Winge är nyförälskad och deltar i konversationen, stimulerad av den kulturella atmosfären. Avsides börjar Fru Ramona kärleksfullt kalla honom för ”Reginald” och på hennes uppmaning sjunger han ”Winges vals”.
Efter detta sprider sig en viss uppbrottsstämning. Snart kommer Winge, egendomligt upprymd, tillbaka och fru Ramona ber Mari att som vokalist avsluta med en nattklubbsmelodi. Mari sjunger den depraverat insiktsfulla ”Är inte konst...” medan Winge och fru Ramona dansar en riktig tryckare och ingen riktigt lägger märke till texten.
När Mari och gästerna gått invigs ”Reginald” ytterligare i fru Ramonas planer. Han ska för hennes räkning bryta sig in i en lagerlokal och stjäla en skulptur av Brancusi, en ”fågel i rymden”. För en vetgirig Winge berättar hon något om konstnären och hans betydelse. Vidare har hon skrivit och introducerat Winge för Monteverdi, ”internationell samordnare” och ordförande för ”Global Art Foundation” i Amsterdam.
Första akten avslutas med att Winge sjunger titellåten ”Konsten, fru Ramona”

Andra akten öppnar med att fru Ramona belåtet nynnar och sjunger titellåtens refräng, varefter Winge kommer instörtande med sitt byte, sönderriven efter att ha tvingats slå ner en nattvakt. Fru Ramona plåstrar om honom och välter sedan ut en rubin, ett brev och en påse heroin ur skulpturens bottenplatta.
Kommissarie Uggla sitter hemma hos Dr. Borg och berättar lite om sin brottsutredning - det finns intressanta samband mellan det ökade antalet konststölder och den internationella narkotikahandeln - varefter man funderar över Winges roll. Den initierade Dr. Borg föreställer sig hans belägenhet med sången ”Gatans desperado”.
På morgonen hos fru Ramona är Mari sysselsatt med att damma och ställa i ordning. I sin monolog är hon orolig för hur Winge blir utnyttjad och önskar att Winge skulle genomskåda fru Ramona, så att dom båda (Winge och Mari) kunde fly tillsammans. Hon får syn på en påse vitt pulver, som hon ”snortar” lite och lägger beslag på innan Winge och fru Ramona anländer efter nattliga äventyr.
Winge sjunger ”Hösten, fru Ramona”, varefter Mari dukar en themåltid medan det lyckliga kärleksparet konverserar. Fru Ramona har beställt ett glas vermouth, i vilket den svartsjuka Mari häller lite rökheroin för att berusa och göra bort henne inför Winge. Men fru Ramona avlider av hjärtstillestånd och Winge åser förfärad slutet.
Någon vecka senare har Dr. Borg på nytt anledning att kommentera Winges situation, nu med sången ”Spader Dam”. Fru Ramona är död och Uggla har upplysningar som tyder på att Winge och Mari har tagit tåget till Bryssel medförande ett stort paket. Väl framme i Brüssel leder Ugglas efterforskningar till att han kan rekonstruera Winges möte med brottssyndikatets ledare, Monteverdi. Han sjunger ”Förförelsen”.
Med ett litet hopp tillbaka i intrigens tid anländer Winge därefter till hotellrummet och redogör för utfallet inför Mari. Brancusis fågel är känd som stöldgods och har beslagtagits av Monteverdi. Dom sitter fast och är utan pengar. Winge blir anställd som hallik och hantlangare medan Mari tvingas ta emot kunder i Amsterdams glädjekvarter.
En tid senare knackar det på dörren till Maris rum i Amsterdam. Mari sjunger ”Gatflickans sång”, varefter Uggla och Borg stövlar in och arresterar henne. Både Mari och Winge är efterlysta, men Mari vet inte vart Winge har tagit vägen, endast att han är på uppdrag och är beväpnad med pistol.
Men långt ute i natten finner vi Winge, som funderar på att ta sitt liv. Han sjunger ”Winges klagan”, varefter fru Ramona framträder i ”immateriellt” ljus, som spöke. Hon tröstar honom, säger sig vara kvar hos honom för alltid och ber honom anta den nya identitet som hon har förberett, rollen som konstnär.

Epilog: fru Ramona sjunger ”Flyende vals”