PÅ GÅNG

Minneskonst

är min andra utställning på Galleri Nordostpassagen vid Djurgårdsstaden. Målningar med ursprung från 50- och 60-talen blandas med aktuella ”Målade ord” (som utställningarna med visuella yttranden från Nordostpassagens sommarpaviljong i Trosa kom att heta. Med därtill hörande trädgårdskonserter).

Varje besökare ska få ett exemplar av den CD som förpackad i en bok blev utgiven 2011. MENING OCH MINNEN trycktes i en överupplaga i avsikt att kunna delas ut vid ett senare tillfälle. Nu har den tiden kommit, så långt lagret räcker.

Utställningen har vernissage lördagen den 13 maj kl 13 - 17. Öppet torsdagar - söndagar kl 13 - 17. Söndagen den 28 maj, när utställningen har finissage, ska jag fylla 85 år. Kanske värt att fira på något sätt!

Minneskonst 1

I somras på Ornö passade jag på att hämta hem tavlan som i boken MENING OCH MINNEN fått heta ”À la prima”. Jag lyfter bort den lite plufsiga profilramen som den haft sedan den donerats till mina föräldrar julen 1956. Det var min andra höst och tredje termin på Konstindustriella Dagskolan. Det kändes bra att gå där, efter den realexamen jag tvingats ta när jag straffat ut mig från latinlinjen. En möjligare värld öppnade sig. Min vän Leif Nylén gick då i Norra Latin, som låg intill Drottninggatan en bit från Mäster Samuelsgatan. Vi träffades och fikade på Drott eller gick konstronder på gallerierna i stan.

Den schemalagda undervisningen tillät egna initiativ i vår stora målarsal högst upp i byggnaden. Vi fick olika uppgifter, fäste spännpapper på väggarna och blandade pigment till tempera eller enkla limfärger. Jag blev fascinerad av differensen mellan engelsk rött och caput mortuum. Men olja på duk var det vanliga. I mitt pojkrum på vinden hade jag länge hållit på med Beckers Normalfärger. (Approved by Simon Sörman, som det stod på tuberna.) Bildkonst var inte längre beroende av motiv från verkligheten. Det kunde vara genomtänkt dekoration, exempelvis skisser till offentliga miljöer. Eller skapas direkt på duken i en omedelbar akt av koncentration. Jag hade övergivit surrealismen.

Inte desto mindre hade vi krokiteckning och även konventionellt modellmåleri ibland. (Att skildra människokroppen har genom alla tider varit en av bildkonstens viktigaste uppgifter.)

Hursomhelst fick jag för mig att göra en uppställning i motljuset på fönsterbrädet till det höga ateljéfönstret. Bara för att pröva. Det råkade bli en blank kaffekanna, en liten flaska terpentin och en enkel kaffekopp. Tja - det gick ju bra! Och ganska omgående. Det finns också ett snabbt försök med en limpanna och vinflaska på ett målarbord. Inte lika engagerat. Jag måste ha tröttnat på sådant måleri. Jag hade övat min blick.

Men nyckeln var oljefärgen. Jag kunde dom olika tubernas särskilda konsistens och egenskaper. Titan-, zink- eller giftigt kremservitt. Ivory eller lampsvart. Rätt penslar. Den exakta mängden balsamterpentin. Övning ger färdighet. Á la prima - direktmåleri. Jag var på topp!

Det kommer aldrig tillbaka.

Terpentindoften måste varit berusande i mitt rum på vinden. Jag rökte också pipa till min pappas besvikelse. (Men han blev alltmer lågmäld - en skugga av sitt forna jag. Det pågick en äktenskaplig kris. Jag kunde höra deras malande röster genom golvet i mitt rum.)

Han blandar färgerna direkt på duken
En doft av terpentin har skapat atmosfär
Med kratsad tobak ner i färgen struken
- den dyra känslan av ”la belle materiere”

Vår föreståndare Borgström gillade mig. Jag fick små konstböcker som premium vid vårterminernas slut.”Bissière” första året och ”La jeune école de paris” andra året, när jag åkte in i lumpen. Till skillnad mot mina yngre systrar kunde jag inte franska, så jag fick nöja mig med dom små färgbilderna. Borgström hade identifierat min inriktning, och framtiden såg ljus ut för den abstrakt dekorativa konsten. Det var 50-tal. Flygande tunnor korsade himlen. Jag skulle kunna försörja mig.

Det verkade ändå lite för enkelt - i den lilla konstboken ”La jeune école de paris” var det inte många som lämnade den trygga kompositionen av jämnt spridda formationer. Bara en bild per man. (Det var nog mest män.) Visserligen spirituella, men sedan? Djupet fick man inte syn på. Det är svårt med små färgreproduktioner.

Nicolas de Staël var inte med, men hans bilder hade skymtat i vissa konstmagasin. Liksom Torsten Renqvist väckte han en kvardröjande förundran. Renqvists måleri betydde något i verkligheten på utställningar i Stockholm. Efter värnplikten sökte jag till Valand, där Renqvist var föreståndare. Men när jag började hösten 1958 skulle han sluta. Jag minns svagt en handbollsmatch som han ordnade mellan avgående och fortsatta elever. Jag fick bollen rätt i ansiktet och fick omtöcknad sätta mig vid sidan av.

Minneskonst 2

Jag jobbar alltid lite improviserat, liksom på känn. Vill inte veta exakt vad jag ska göra, inte vara slav under ett mästrande överjag. Men MENING OCH MINNEN är en ambitiös produktion. Det blev ett urval målningar i reproduktion, femton från 50-talet och åtta från senare decennier. Ungefär desamma som hamnade på min hemsida. I sista minuten tillkom ”Sunset cruising” för att få in mer av 50-talet bland låtarna. Kanske inte så välbetänkt att placera denna skämtvisa före den tungt självbiografiska ”Grabbarna från söder”.

En beställning kan vara avgörande. ”Språkresan” skrevs 1998 till ett radioprogram som hette ”Sena vanor”. Man skulle berätta om något och blanda upp med musikstycken. Från denna språkresa sommaren 1955 hade jag ihållande minnen som behövde räddas undan glömskan. Kanske kunde jag skriva ner, och därmed binda ihop dom till en sammanhängande berättelse? Det var nog i sista minuten.

Till uppläsningen spelar jag Muggsy Spanier och annan revivaljazz mellan styckena. Som avslutning, efter dom danska slätterna, fungerar min insjungning av Heidenstams dikt ”Paradisets timma” (tonsatt av Evert Taube). Tyvärr sändes inte programmet den avsedda kvällen - det krockade med valdebatten. Jag fick nöja mig med reprisen på valdagens morgon. Och färre lyssnare.

Två av dom tre konstnärer jag stötte ihop med på hemresan är lätta att identifiera. Tore Ahnoffs italienska taktegel och Knut Irwes berg & dalbana kan man inte ta miste på. Men vem var den tredje?

Tore Ahnoff tillsattes som rektor på Valand hösten 1961. (Han fick städa upp efter tre år med den olycklige Poul Ekelund.) Jag kan undra om Ahnoff någonsin kände igen mig från tågkupén i Hamburg 1955. Vi pratade aldrig om det.

Minneskonst 3

Tillbaka i Stockholm hösten 1964 fick jag först bädda soffan i vardagsrummet hos min mamma på Kungstensgatan. En svartmäklare hade kontor i huset, men det gick flera månader innan jag lyckades köpa en etta i Råsunda med ett smalt kök och ganska stort sovrum. Innanför dörren ställde jag staffli och målarbord vid sidan om fönstret och lade en madrass längst bort på golvet. I september 1965 skulle jag ha min debututställning på Lilla Galleriet vid Brunkebergstorg. Jag hade väl en del ”färdiga” målningar från Bollebygd, men skilsmässan hade blivit ett stort uppehåll i min verksamhet. Jag märkte snart att oljefärg och terpentin inte var riktigt bra i ett sovrum. Man sov visserligen gott, men vaknade däven. Doften gjorde nog också ett tveksamt intryck på eventuella besökare.

På Valand hade en föreläsande försäljare gjort intryck med att introducera Rowneys acrylfärger för konstnärer. Jag beslöt att gå över till acryl och räknade ut att sådana färger egentligen inte behövde preparerad målarduk. Limning och grundering är ju till för att isolera linneväven från den långsamt frätande linoljan. Men snabbtorkande acrylmedium var ju lim och färg på samma gång! Jag beställde några färdigspända dukar för att kunna gå direkt på linneväven som grundläggande imprimitur. Det luktade inte, men krävde ett mer eftertänksamt arbetssätt - en sorts ”action painting” i ultrarapid för den kontemplation som var mitt syfte.

Minneskonst 4

En handlingsförlamad period blev jag tvungen att grubbla över min identitet. Jag hade tappat orienteringen. Fast mycket blev gjort var det inget som räknades som arbete, ens av mig själv. Till slut letade jag rätt på en psykolog och gick nångång veckan. Jag betalade, satt i en fåtölj - om jag minns rätt - och pratade med en anonymt lågmäld kvinna som satt vid fönstret i det enkelt inredda rummet. Jag har lätt för att uthärda tristess, tänkte att tråkigheten ingår i terapin. Att jag måste undan från mitt alltför högspända liv. Det var väl meningen att en vändpunkt plötsligt skulle kunna uppstå.

När jag slutligen insåg att inget skulle hända, vädjade hon att vi måste ha minst två ytterligare möten för att avsluta på ett riktigt sätt. Det verkade rimligt. Det var enklast att hon fick som hon ville. Tiden drogs obönhörligen ut till en allra sista gång. Det var dags att ta farväl. Då for det ur henne att hon blivit kär i mig! Det lät nästan som en förebråelse, en undsluppen klagan. Förvirrad smet jag klumpigt ut genom dörren i en underlig känsla av att ha undkommit en stor fara.

Det är kanske typiskt att jag inte kan säga vilket år detta pågick. Men senare kom jag i kontakt med en psykiater som hade en hypnotisk metod att låta mig återse speciella platser och känsligt följa med i bildflödet. Det hade en förlösande effekt. Jag blev tvungen att genom olika skeden i livet skapa förbindelser till mig själv, att liksom rita en sammanhängande båge från födelse till dagens datum. Att bildlikt ta mig samman.

Kanske var det då jag återupptäckte förrådet av ofärdiga och havererade målningar. Det fanns anledning att försöka fullfölja en del efterlämnade arbeten. Även om det kunde vara svårt att förstå den ursprungliga avsikten.

1976 kom ”Mitt hjärtas melodi” - min första solo-LP. Året därpå, ett decennium efter min stora galleriturné, hade jag en utställning av fullföljda målningar på Galleri Doktor Glas (som då låg på Kungsträdgårdens östra sida).

Det kunde verka som jag bara hade fortsatt från den punkt där jag lämnade i slutet av 60-talet. Men det trodde jag väl inte? Jag letar fram det tryckta kortet från denna bortglömda utställning och läser den långa och rannsakande, för att inte säga självupptagna, katalogtexten.

Jisses, vilket fynd! Den bekräftar allt vad jag skrivit. Identitetskrisen. Och den bortvända upptagenhet som kommer därav. Tydligen något återkommande i mitt liv.

Minneskonst 5

Nyligen fick jag ”Det konstnärliga språket” med posten. En fin liten essaybok där den nu 92-åriga Gert Z Nordström refererar till tiden med Torsten Renqvist på Valands målarskola. 1968 blev Gert Z föreståndare för Teckningslärarinstitutet på Konstfack. Han har gjort många böcker i bildpedagogik och samarbetade periodvis med Leif Nylén. I boken ”Konst Bilder Pedagogik” berättar han bland annat om Renqvist som lärare, men uppger felaktigt att jag började på Valand först året efter Renqvist slutat där. Under rubriken ”Två självporträtt” i samma bok skriver han en analys av texten till ”En Mr. Walker” parallellt med ett självporträtt av Edward Munch.

Det måste varit sent på hösten 1966 som jag första gången hälsade på Torsten Renqvist i Kummelnäs. Vi satt i köket. Det var ett receptivt ögonblick. Renqvist är det närmaste undertecknad har kommit en ”mentor”. Men när jag började på Valand hösten 58 hade han just slutat. Tråkigt nog. I fortsättningen fick alla elever hålla tillgodo med en undflyende dansk landskapsmålare. Men nu, åtta år senare, träffade jag Renqvist för första gången på riktigt. Han var en strålande värd som gärna pratade om sina arbeten, såväl som privata förhållanden. Plötsligt kom han in på sin senaste offentliga utsmyckning, den nyligen avslutade ”Museum för kryptisk biologi” på ett försäkringskontor i Farsta. Ingen hade velat skriva om den. Den hade invigts i tysthet, helt utan massmedial uppmärksamhet. Jag såg min chans. Detta var en uppgift för mig! Jag hade ju sett alla Renqvists utställningar i Stockholm sedan början av 50-talet. Ganska snart, kanske redan dagen därpå, reste jag ut till Farsta och besiktade verket. I Konstrevy nr, 2 1967 blev artikeln publicerad, samma nummer där Leif Nylén hade en artikel om mig, Torkel Rasmusson skriver om Dick Bengtsson, Torsten Ekbom om Mats G. Bengtsson, Thomas Tidholm om Ola Billgren, Staffan Cullberg om Jan Håfström och mycket annat. Ett späckat nummer kan man säga. Och omslaget visade sig vara en utfallande detalj ur ”Museum för kryptisk biologi”, Renqvists fris på Folksams försäkringskontor. Detta var strax innan Renqvist växlade om sin verksamhet och nästan helt och hållet blev skulptör.

I vinjettbilden på min Fb-sida sitter Torsten och jag i hans ateljé och pratar, helt ovetande om att vi fotograferas av Kajsa från utsidan. Det måste varit hösten 1982 som vi tog färjan över Oxdjupet från Rindö till Värmdö för att åka och hälsa på.

Vindrutetorkarna och en chockskadad mus

Jag stödde mig på farsans gamla bambukäpp när jag gick omkring på tomten. På garageplan var en ljusbrun fläck - kanske ett större, hoprullat blad? Jag tittade en gång till. Vad var det för något? Måste peta med käppen - det var ju en mus som satt där, fullkomligt lamslagen! Ganska stor var den faktiskt, lite gulaktig. Ovanlig färg. Den makade bara på sig några decimeter.

Inne i garaget finns en musfälla som varit effektiv nu på höstkanten. En fyra - fem stycken har legat med krossad nacke. Men senaste gångerna hade den bara slagit igen, utan att att någon mus hade fastnat.

Minnet av hur bilens vindrutetorkare upphörde fungera sitter djupt. Först var det att spolningen inte fungerade. Och torkarna rörde sig tveksamt. Vi tittade efter. Det visade sig att dom genomskinliga plaströren till vindrutespolningen var avbitna. Det måste varit möss som hade härjat under motorhuven. På märkesverkstan ersattes plaströren i samband med övrig service.

Jag bor på landet, men behöver inte ut och köra så ofta. Under pandemin kunde vi proviantera för tio dagar ibland. Det dröjde länge innan vindrutetorkarna behövdes igen. Men då hade dom definitivt klappat ihop - rörde sig till mitten av synfältet, stannade och darrade. Det var ytterst obehagligt. Man behöver se klart i dagens trafik, med mötande traktorer och Kalle Bråttom kommande bakifrån. Trots att man ligger över fartgränsen.

Vad hade hänt? Ja, hela mekaniken var paj - det sofistikerade maskineri som driver vindrutetorkarna. Det var liksom ett paket närmast vindrutan, under huven. Tyvärr hade verkstan inga begagnade sådana till hands. Jag måste beställa ett nytt för över femtusen kronor. Det var svårsmält. Fanns inget begagnat? Men varför kunde man inte bara laga det befintliga maskineriet? Torkarna rörde ju på sig, fast dom stannade i mitten.

Jag bad att få tänka på saken. Råttor hade alltså bitit av vattenslangen. (Det blir lätt att man kallar åkermössen för ”råttor”.) Hur kunde det inverka? Vattnet förstås! Den trådfina mekaniken måste ha rostat igen av allt vatten som runnit ut. Kunde man inte smörja upp alltsammans? Jag beslöt höra med Olle (fingerat namn), som brukar hjälpa mig byta vinterdäck. Han är pensionerad, men driver en liten bilverkstad en bit härifrån. Det gick bra. Dagen därpå skulle han titta på det.

För att göra en lång historia kort. Teoretiskt var det rätt analys. Olle smörjde en åtkomlig nyckelpunkt och hoppades att det skulle hjälpa. Det gick några dagar, men vindrutetorkarna fortsatte att darra i synfältet. Ingenting hände. Efter en tid hörde Olle av sig igen. Han hade lyckats kontakta en verklig expert. Om jag kom in med bilen nästa eftermiddag, så skulle saken vara fixad.

Fantastiskt! Det var med spänning vi svängde in på Olles gård och passade in bilen i verkstadslyftet. Kajsa och jag kunde lugnt gå och äta lunch en bit därifrån. Han skulle ringa. Det gick på två timmar och kostade tolvhundra kronor

Vi är beroende av bilen här på landet. Så när invasionen av möss som vanligt åter började på höstkanten och vi satte ut fällor av olika slag, var jag noga med att även ha en fälla i garaget. Och nu stod jag här på garageplan med en chockskadad åkermus som borde vara avlivad. Bambukäppen var kanske inte rätt verktyg. Inne i garaget fanns andra grejer. Jag gick och hämtade den lilla yxan som hänger där. Inte kul - men jag vill ha en trafiksäker bil. Och siktade noga.

Även när man hugger ved med en klyvyxa är det svårt att sikta exakt. Detta var en liten handyxa ner mot marken, där musen tyvärr inte omedelbart fick den rätt i nacken, utan slumpmässigt delades i bitar. Inte roligt, som sagt. Men möss är möss, försökte jag intala mig. Dom vanliga fällorna bjuder många gånger på mer utdragna lidanden.

Jag hämtade en skyffel och slängde resterna bland nässlorna på andra sidan vägen.

Drömmen handlade om hur jag (med min bildning) sökte kontakt med nationen - hur jag reste ut till avlägsna orter i vårvintern med ensliga skolor i det bergiga landskapet. Där fanns vetgiriga barn och lärare som var beredda på givande kontakter, som också innebar att man undervisade i det fria och var med på exkursioner in i grottor och ut på riskabla bergshyllor. Landskapet var som en frisk akvarell och framtiden fylld av tillförsikt. Jag skulle komma att få givande diskussioner med flera av lärarna, den saken var klar. Det var ett intressant fyrtorn i närheten.

När jag vaknade var det i slutet av coronapandemin och i början av Putins (jag vill inte skriva Rysslands) invasion i Ukraina. Jag är född 1938, 83 år gammal och ytterst tacksam att jag fortfarande lever. Till skillnad från min vän Leif Nylén, som gick bort för några år sedan. Jag höll sånär på att skriva ”trätobroder” men insåg att vi mycket sällan tydligt trätte om något. Vi gick bara helt olika vägar och lämnade varandra i fred. Vi hade ingen aktuellt engagerad kontakt, men sågs i vänskapliga sammanhang som födelsedagar och höstens kräftskiva. Leif gick miste om den förfärliga framtid som nu pågår. Liksom min mor, Sonja Herlin, som gick bort strax innan pandemin, 102 år gammal.

Men det är på något sätt som om jag inväntat denna krigstid, vetat att den var på väg. Och nu är tvungen att vakna ur min letargi.

Gammalt Göteborg

text Tore Berger

tonsättning Patrik Strömdahl, Peter Holthausen, Tore Berger

Färgtextning: Sigfrid Carlsson

Det doftar salt av äventyr och fjärran kontroverser
från Gråberget i Majorna där skymningsljuset väckt
förflutenhetens grundackord ur gnisselljudens terser
och minnen av en framtid lika full av fart och fläkt

som dockorna vid Hisingen och Götaälven blånande
och luften full av ropen från en ström av emigranter
Plingandet från spårvagnar och lyftkranar dånande
och vinkandet från kajens många hundra anförvanter

Men bara som ett bleknat minne utan konkretioner
av drömmar som förlorats och styckegods i massor
Av arbetstimmar, arbetsdagar, åratals miljoner
rederierna till vinst men också fackföreningskassor

För kriget hade kommit utan ländernas förskyllan
och minor och blockader vållar elände och skvaller
Världens största sjöslag hörs från andra sidan Jylland
Vid Skanstorget i Haga börjar svåra svältkravaller

Snart anländer Dan Andersson till tidningen Ny Tid
och framtiden är ljus för Evert Taube i alla väder
när världskriget är över, aldrig mera krig och strid
utan fredliga förbindelser till världens alla städer

Ny låt:   Vals till Stavanger

En jubileumsvisa

Text och musik: Tore Berger
Inspelning: Andreas Berger

OPINION

Om Koranbränning

Jag läste Niklas Rådströms artikel ”Är Rasmus Paludans bokbål verkligen värt att skydda?” som jag fann onödigt omständlig och juridisk. Han föreställer sig att Paludan ”- givits möjlighet att offentligt bränna en bok på grund av dess innehåll. Jag vet inte vad Koranen innehåller. Vet Rådström? I avsikt att förolämpa muslimer behöver väl Paludan inte veta mer om Koranen än att det anses vara en hädelse att bränna den. Paludan agerar i nån sorts nitiskt besserwisseri, men vad säger han?

Det är möjligt att han har berättat vad det handlar om, men det är inget som nått ut genom nyhetsrapporterna. Som alla religiösa urkunder är Koranen naturligtvis en intressant bok - inte bara för muslimer, utan för religionsforskare, historiker och andra. Den har förmodligen ett mångtydigt innehåll med ibland svårtolkade, eventuellt motsägelsefulla budskap.

Det är en av alla böcker jag inte tänker läsa. Som döpt, konfirmerad och medlem i svenska kyrkan kan jag bara hänvisa till Bibeln, som jag ibland har anledning att bläddra i. Många verkar förtjusta i gamla testamentet, där Gud mest framträder som en patriarkal despot, inte olik dagens auktoritära makthavare. Men i det nya testamentet är perspektivet annorlunda. Där möter vi Jesus som hånad, dömd, bespottad och upphängd på ett kors med spikar genom händerna. Det är svårt att tänka sig en värre eller mer förnedrad situation.

Ändå förvanskas hans bild. Jag har påtalat detta i kupletten ”Hälsa Gud” för att protestera mot vissa tendenser i kristenheten.

Terror mot civilbefolkningen.

PROGG-SVERIGES BRINNANDE HAT

Hej Erik! Jag skickade medföljande till dig för några veckor sedan, och även till DN.kultur. Som alltid är jag beredd att bli refuserad, kanske med hänvisning till att jag refererar till min egen nyutgivna sångbok. Det är jag beredd att stryka om det behövs. (Den borde istället recenseras.) Men det vore fint bara att få veta om du läst mitt inlägg. Min vän Torkel, som jobbat på DN som redaktör, är också förvånad över bristen på svar. /Tore

Hej Tore! Som jag minns det skickade du bara ett ensamt worddokument, utan vare sig hälsningsfraser eller förklaring till vad det hela handlade om. Vi är beordrade att vara mycket försiktiga med att klicka på okända länkar, så ett tips framöver är att brodera ut dina utskick en aning och inte minst presentera dig ordentligt. (Delge om du har lust din vän Torkel denna förklaring.)

Men nu har jag läst. Spontana kommentarer: ”Hur länge..?” Ja, texten var inte i första hand riktad till dina eller mina generationskamrater utan till dem som inte var med när det begav sig. Det är alltså händelser nästan 50 år tillbaka i tiden vi talar om. I dag, i en annan och roligare tid, måste Musikrörelsens syn på Abba framstå som när vi läser om bysantinska ikonoklaster. Och sådant är ju intressant. Jag läste alltså vad som skrevs om Abba i DN mellan cirka 1975 och 1980. Plus att jag själv var med och minns hur det lät. Jag tänker att hållningen ”proggen hatade inte alls Abba” bara är fånig, det är ett av Musiksveriges bäst belagda hatförhållanden. Säg i så fall hellre ”jo, proggen hatade till stor del Abba, det var såhär i efterhand rätt fånigt av oss, nu vet vi bättre”. Inget fel i att ändra sig, tvärtom, det har jag själv gjort inte minst om proggmusik. Röda bönor var genier! Vänlig hälsning /Erik

Här ger jag upp. Röda bönor gjorde en intressant platta, men var inte ”genier”. Hur ska man slå argumentet ”vad som skrevs om Abba i DN. mellan cirka 1975 och 1980”. Blå Tåget hade lagt ner, men jag var fortfarande aktiv i musikrörelsen. Vad som skrevs var nog mest invändningar mot den kommersiella schlagerbransch som Abba representerade. Och hur denna bransch helt dominerade utbudet i Sveriges Radio (som hukade under alltmer aggressiva beskyllningar om ”vänstervridning”). Men ”hat”? Det fanns en övertro på vad kulturpolitik, folklig opinion och demokratisk socialism kunde åstadkomma. SR och SvT var inte intresserade. Idag sitter vi med ”Mello” upp till halsen.

---

En ”upphovsrättsskyddad” symbol

Nu har patent- och marknadsöverdomstolen slagit fast att Aron Flam får förvanska och driva med Bertil Almqvists symboliska figur. Jag tycker detta är obegripligt och inser att upphovsrätten blivit betydelselös för oss bildkonstnärer. Man kan helt legalt få sina verk omvandlade i motsatt riktning än den avsedda. Konstnären riskerar därmed bli nedsolkad för all framtid, som om förvanskaren bara förtydligat ett i bilden redan nedlagt budskap. Särskilt tråkigt att en ansedd journalist som Per Svensson inte förstår denna konsekvens. Vad har han för historiesyn? Jag hoppas åklagaren orkar föra saken till nästa instans.

Här är min insändare, refuserad av DN.

När en svensk tiger

Nu sprider sig ett mörker. Verkshöjd når man hur lätt som helst genom att bara ändra lite på en slagkraftig och välkänt symbolisk bild från andra världskrigets beredskap - ”En svensk tiger”. Den behöver bara förses med ett hakkors och höja tassen till en hitlerhälsning så blir det parodi. Eller om det nu ska vara satir.

Men en svensk tiger är redan en satirisk bild, en humoristisk vits över den politiska avgrund i vilket landet Sverige befinner sig sedan Danmark och Norge är ockuperade och Finland slår tillbaka mot Sovjetunionen i samverkan med Hitlers Tyskland.

Per Albin Hansson har initierat en nationell samlingsregering med alla riksdagens partier utom kommunisterna. Hans politik är helt inriktad på att hålla Sverige utanför kriget. Eller snarare: hålla kriget utanför Sveriges gränser. Per Albin är skåning och vet av egen bister erfarenhet vilka motsättningar som ryms inom befolkningen. Visst - inget nazistiskt parti i riksdagen, men Tyskland är det stora kulturlandet och tyska det viktigaste utländska språket i skolan.

Kriget är nu vardag. Inom delar av officerskåren finns en professionell uppskattning av Wehrmacht och en viss förståelse för den nazistiska nyordningen av Europa. Ett ockuperat Sverige skulle bli något fruktansvärt, inte minst för den socialdemokratiska rörelsen. Att undvika en tysk invasion och behålla inhemsk handlingsfrihet är i detta läge den enda form av motstånd som är politiskt möjlig. Det gäller att skapa en beredskapsanda för svensk nationell självständighet.

Bertil Almqvists ikoniska bild är genial. Med ett humoristiskt grepp byter han ut det heraldiska lejonet mot en illslug tiger, som förenar det svenska folket i ett passivt motstånd mot den hotande stormakten: ”En svensk tiger med vad som rör försvaret.” Alla kan göra en insats!

Uppmaningen har en mobiliserande syftning. Per Albin och samlingsregeringen ville motverka det hitlertyska inflytande som var uppenbart inom många sektorer av samhället. Bertil Almqvist var en svensk patriot. Och Per Albin Hansson en statsman och konsekvent kämpande demokrat som försökte hålla vad han lovade.

Folkhälsomyndigheten

Tegnellgnället visar på en egendomlig mentalitet - hur en offentlig person får ta emot och bli projektionsyta för privata känslor av vanmakt och osäkerhet. Genom sin yrkesroll blir han på något sätt ansvarig för sakerna tillstånd, oavsett vad han egentligen har sagt eller kunnat göra. På presskonferenser blir han ansatt för minsta språkliga uttryck, som kan tolkas som att han inte till fullo förstår vilka svårigheter och lidanden vanliga människor möter. Jag tycker han är mycket korrekt, vänlig och tålmodig i sina framträdanden.

Det blir inte bättre av hur många plötsliga smittskyddsexperter tycks tro att det finns en färdig manual, lika för alla länder och situationer, som man bara behöver sätta i verket för att stoppa spridningen.

Antiken i skolan

Så har vi fått ännu en missförståndsdebatt. Grötmyndiga människor ska genast yttra sig, denna gång om historieämnets viktighet. Man vet inget om pedagogik, inget om hur kursplaner fungerar eller om lärarnas vardag. Förskräckta debattörer, som Peter Englund, tror att skolan har makt att stryka antiken ur historieämnet. Så är inte fallet.

Men när, och under vilka omständigheter, kan eleverna tillägna sig kunskaper? Hur går läroprocessen till? Det är väl resultaten på sikt, den hållbara praktiken som är det viktiga? Att engagera eleverna så att deras nyfikenhet väcks. Att ta saker i en genomtänkt ordning och utnyttja den tid som ämnet är tilldelat.

Samma dag som Peter Englund skriver, (30/9 2020) fanns en artkel på DN. DEBATT skriven av två forskare med kunskaper i pedagogik - Magnus Hultén och Christian Lundahl. Det är läsvärt!