Tore Berger debuterade 1958 på Liljevalchs vårsalong. 1965 hade han sin första separatutställning. För en så lång produktion verkar en retrospektiv presentation den självskrivna formen. Retrospektiven är ju det gängse sättet att bringa klarhet i ett svåröverskådligt material: först, därefter och nu. Men dess kronologi är allt annat än oskuldsfull. Den konstruerar en utvecklingshistoria som brukar skilja den tidige X från den sene och underförstår gärna ett orsakssammanhang. Tiden är en spänd tråd man kan trä upp verk och händelser på, som smultron på ett strå. Det är 1800-talets bild av den linjära tiden, av historien som en evolution – en modell som fortfarande bestämmer vårt tänkande. Tore Bergers retrospektiv är mer försåtlig och kamouflerar en radikalt annorlunda hållning. Tänk er tidens raka tråd förvandlad till ett trassligt nystan: tråden löper labyrintiskt utan början och slut, möter och berör sig själv, försvinner och dyker upp på något oförutsägbart ställe. Är det inte Marcel Prousts tid? I alla fall är det Tore Bergers tid: allt finns närvarande i ett evigt presens. Detta nystan bildar ett eget universum utan all brådska. Den här texten var på tal för många år sedan. Tore Berger och jag träffades några gånger i hans ateljé. Jag minns att jag var hemma hos honom på middag och att Leif och Torkel kom förbi. Tore gjorde potatismos med något gammalmodigt redskap. På kvällen tittade vi på gamla smalfilmer från örlogsfartyg, tagna av Tores pappa som var marinofficer; långa, ganska händelselösa filmer med en monoton skönhet: fartygsdäck, konvojer och vattenkaskader. Det var aldrig tal om en deadline för min text eller att den överhuvudtaget skulle bli färdig (och det blev den inte heller, den gången). Aldrig brådska – Tore kunde till exempel förbrylla en tidskriftsredaktör med att skicka in en recension av en bok av Sonnevi flera år efter den hade kommit ut. Tore Bergers målningar är som lugna utandningar. En intensiv kontemplativ stillhet uppstår ur en intrikat väv av abstrakta bildplan. Hans abstrakta målningar är släkt med De Stael, Poliakoff och, på längre håll, den tidiga kubismens mystiska och meditativa skådande. Från slutet av 60-talet märker man , liksom hos Tore Bergers generationskamrater Dick Bengtsson, Jan Håfström eller Ola Billgren, märkbara spår av de då nyupptäckta Magritte och Hopper. Men de vidsträckta horisontlinjerna i hans figurativa målningar förmedlar samma utandning som tidigare. Alltså inga dramatiska uppbrott från först till därefter, från abstraktion till figuration, från perfektum till presens. Nej, allt är presens. Tore Berger målar fortfarande på dukarna från 50-talet, ändrar, justerar en färg eller form. Han står i ständig dialog med dem ungefär som man kan göra med sina minnen, och lika lite som minnena är de statiska och förseglade i ett årtal. Och om det färdiga verket förutsätter den linjära tidens tempus, så skulle man kunna se tiden som det stora underliggande temat i hans konst: tiden som nystan och dimension bortom klockan. Ändå har Tore Berger paradoxalt nog i allra högsta grad deltagit i sin samtids rörelser. Att dra sig undan världen och fly ut ur tiden vore honom främmande. Tvärtom, en hastig blick på hans CV visar att han valt ett vita activa: många äktenskap, många barn, många hus, stort kontaktnät, politiskt engagerad efter 68, ett mångsidigt konstnärskap och massor av s.k. järn i elden. Som många andra i sin generation läste han förmodligen den unge Marx skrifter om alienationen, där Marx frammanar den utopiskt icke-alienerade människan; hon som fiskar på morgonen, jagar på förmiddagen, vallar boskap på eftermiddagen och filosoferar vid aftonlampan, utan att vara vare sig fiskare, jägare, herde eller filosof. Själv känner jag Tore Berger bäst i hans egenskap av målare, fotograf och författare, medan han för en större publik kanske är mest bekant som musiker och vissångare. På något avigt sätt, via Marx eller inte, intar han nu, i 60-årsåldern, en konstnärsroll som är aktuell i den unga konsten; där vägrar man att definiera sig som antingen målare, skulptör eller filmare. I stället råder en fri trafik mellan genrerna, så att man obesvärat kan växla mellan video, måleri, ready mades, ljudkonst och skrivande. Och när postmodernismen flyttar fokus från det färdiga verket till konstverket som oavslutad process så är det något Tore Berger ägnat sig åt under lång tid: inte ett orubbligt perfektum utan provisoriskt presens.